Undantagsgubben. (Forts. och slut från N:o 4.) Olof kom till Petter. Nu var Olof också gammal och nära blind, men han leddes dit af sin sonson, som var nio år gammal. ÅAkta er, morfar, sade gossen, då den gamle Olof höll på att stöta mot tröskeln. Akta er, för si mor sa till mig: Om något ondt sker morfar, så — Jaså hon sade det? frågade Olof och klappade gossen på hufvudet. ÄÅro vi nu framme ? tJa, sade Petter, här ligger jag som en stackare, otacksamma barn har jag. Olof tog den sjukes hand och sade: Otacksamma barn, Petter! Säg, för hvad skulle de tacka dig? ÅJo det är jag som gifvit dem allt hvad jag har. Har du gifvit dem något? Det har du ej gjort Petter. Du har ej gifvit ditt barn Guds ord, du har inte gifvit henne ett godt föredöme, du har inte gifvit henne någon föräldrakärlek, och du har tagit alla gårdens inkomster för din del, och gifvit dina barn endast arbetet. Således har du ingenting att fordra. Der du ingenting sått, kan du ingenting uppskära. Du har inte sått ett godt frö i ditt barns hjerta, och derföre har du endast ett ondt säde att skörda. Så straffar Gud på sistone. Men Olof, sade Petter, Gud hemsöker också mina barn såsom han hemsökt mig; ty, Gud nåde mig så visst, jag var inte bättre mot min gamle sar.