— Alla sjömän och matroser äro ett löst patrask, — inföll gamle Sköld ifrigt — satpack, som inte borde finnas på jorden — som inte äro värda att trampa fast mark. — De borde aldrig få gå i land, så sluppe hederligt folk att ha förargelse af dem. Ja, ja kantorn får inte ta illa, — tillade Sköld, som nu fann det opassande i att infalla med en så lång mening, just då kantorn satt på rättvisans säte. — Jaså — sjöman? — och din mor, hvad hette hon? — Hon hette Anna hon, som jag. — Jaså, Anna — Hvar är du född? — Jo jag tror i Andeboda, men jag var så liten då mor dog. — När dog hon? — För åtta år sedan. — Hur gammal är du? — Jo jag är väl fjorton år eller så omkring. — Huru kom du så här ut i verlden och stryka? — Jo jag följde med gamle farbror här, för att leda honom. — Leda? hvarför leda? — Jo han är blind. — Blind? jaså, det är inte bra det — sade kantorn. Gubben Sköld teg. Det syntes som han gerna velat sucka. men hans värdighet förbjöd honom att yttra några känslor. — Jaså — jag måste då fortsätta med dig, gubbe.