ne, så att han körde bara händerna ned igenom snön och dervid upptäckte han att de befunno sig på ett isfält. Han underrättade husbonden om sin upptäckt och undersökte grunden rundt om släden, öfverallt drifvor och is derunder. Man måste alltså befinna sig, antingen på en myr, eller ute på hafvet. Färden fortsattes åter och ovädret började aftaga i häftighet. Denna för de resande lyckliga omständighet tillskref Pehr inom sig sitt kloka påhitt att sno ut och in på sina kläder. Ännu i styfva tre timmar sprungo de goda trafvarne, ehuru det märktes att deras krafter började astaga. De resande blefvo allt ängsligare till mods, ty nu var intet tvifvel mera att de ju befunno sig ute på vilda hafvet, utan att veta åt hvad håll de foro, åt hvad håll de närmast hade land, eller om de ens skulle hinna land. Kanske var deras öde att förgås ute på det omätliga isfältet eller att råka ned i någon vak. Nu började himmelen klarna opp, yrvädret hade alldeles upphört — vinden började stillna — en och annan stjerna började synas, men icke polstjernan, icke karlavagnen; ännu voro våra resenärer ovissa om åt hvad håll de färdades. Hästarne flåsade och voro uttröttade. Deras förut så snabba lopp aftog i hastighet, man måste hålla för att låta dem rigtigt pusta ut. Olyckligtvis medförde man allsintet till förfriskning hvarken åt dem eller åt de resande sjelfva, ty färden var beräknad blott på en timmas väg och till ett ställe, der både folk och dragare, båda på qvällen hederligt förplägade i hemmet, hade att vänta välvilja och välfägnad. (Forts.)