och grenar äro fattigmans vedbrand, samt med ett yrunt, mycket kortväxt men kraftigt gräs. 1) Landet har här föga bredd och då hvarken berg eller skog hindrar hafsvindarnes våldsamhet, hafva desse så mycket friare spelrum att tumla om på de kala slätterna; det är alltså lätt begripligt, att, under den kalla årstiden, kölden här måste vara mera genomträngande, än på de trakter, der skogen som en grönskande mur slår sin skyddande krets kring menniskoboningarna. De förmögnare få köpa dyrt sin ved från skogstrakterna flera mil bort, men huru de fattiga, som ej hafva råd att skaffa sig vedbrand derifrån och som ej hafva tillgång på bränntorf, såsom uti skoglösa orter på fastlandet, kunna berga sig från att frysa ihjäl, är svårt nog att förstå. Högst sparsamt måste de uppgräfda enerötterna instickas i de små jernkakelugnarna, som här allmänt begagnas, ty det skulle icke bära sig att här nyttja sådana väldiga spislar, som i skogstrakterna spislar, i hvilka långa vedträn resas på ända till sprakande och flammande brasor. Hvilken vällust det är att, när man frusen och öfversnöad eller genomblött af ett iskallt regn kommer in i stugan, få masa sig framför en dylik brasa, har läsaren kanske erfarit och om så icke är, må han, der han gå kan, försöka det; men i Storsudret stå sådana spislar och brasar ej till buds, ehuru behöfliga och kärkomna de än der skulle vara. Lika sällsynta äro der våra vanliga trägärdesgårdar. Ilägnaderna kring de intagna och odlade egorna äro af sten och kallas ,Wastar, men de stora oupptagna och till fårbeten begagnade slätterna ,Alvaren, ,Gajmalden ?) äro icke inhägnade. Dessa ,Alvaren voro fordom, då landet var mindre uppodladt än nu, vidsträcktare än de nu äro, då odlingen inkräktat så betydligt af den fordna utmarken. Särdeles måste förhållandet varit sådant på 15., 16och större delen af 17hundra-talet, då öns uppodling och välmåga stod på sin lägsta punkt. När man om våren och vintren färdas öfver dessa slätter och känner vinden iskall svepa fram öfver dem, när på de bara fälten intet skygd står att få förr, än man hunnit fram till bygderna; då lär man sig inse sanningen af det gamla ordspråket: skogen är god fattihmans kåpa. Har man på ett sådant der allvar blifvit öfverfallen af en tjutande storm, förenad med snöyra, då ögonen förblindas på både folk och dragare, då man ej 1) Detta gräs är högst begärligt för får, af hvilka kreatur en betydlig mängd här underhälles. De gå utc både sommar och vinter och äro nästan vilda. Vintertiden fodras de (särdeles när snö hindrar dem att söka något på jorden till uppehälle) i dertill uppförda hus , Giftar. 2) Benämningen ,Gajmald som — så vidt antecknaren har sig bekant — endast brukas af Gotlands allmogen, tyckes af densamma begagnas till att utmärka ett öppet blåsigt ställe, der vinden får fritt spela kring och intet ly lä, skygd) finnes. Ordet torde komma af ,,Gajst (det Tyska Geist) som i Gotländskan har en tvåfaldig betydelse, nemligen högmod (inbilskhet) och kall vind; hvaremot ljummare vind benämnes — om antecknaren ej oriktigt uppfattat ordens mening — , Ajme. Sålunda betyder , Ladisgajsten den kalla kylande vårvinden, men , Ladisajmen den ljumma uppfriskande vårvinden. Ordet gaist i Gotländskan tyckes dock fordom haft en tredje nu mera försvunnen betydelse, som närmare öfverensstämt med Tyska ordet Geist (ande) nemligen Spöke, ty i Gotländskan finnas orden ,,Gajskeri vidskepelse, spökeri och , Gajskfull vidskeplig. Månne icke uti dessa ord slutkonsonanten k i rotordet kommit i stället för ät och ordet således ursprungligen hetat Gajst i st. f. Gajsk? De höglärde må dömma derom — vi medgifva gerna vår oförmåga att afgöra sådant.