att förneka det. — Finnes det då icke så mycket verkligt ondt i samhillet, för hvars belysning och fördömande, hvarje redlig vån deraf kunnat vara tacksam? — Öppna dörrarne till de hemska nästen, der arbetaren förvandlar sin dagspenning till en eld, som förstör hans egen kraft, drifver friden från hans hem och beröfvar maka och barn deras nödtorftiga uppehälle, — lyft slöjan från det förderfliga vingleri och ocker, som, under sken af hjelp i nödens stund, utsuga den nödställda och åstadkomma ohejdad skuld-sättning och slutligen economisk ruin, — upptänd ett ljus i dessa mörksens tillhåll, der sedlighet och alla ädlare känslor planmessigt förtrampas och liderligheten i stallet vinner den ena segren efter den andra, — bryt stafven öfver detta eländiga sallskapslif, hvarvid menniskor komma tillsammman, för att i frosseri och dryckenskap förderfva de tillgångar, hvaraf minga nakna och hungriga kunnat hafva nog, der man äflas om att nedsätta, smäda och förtala hvarandra, der den ena vid spelbordet stjäl den andras penningar, der den unga qvinnan i dansens hvirfvel insuper förderf både till kropp och själ, der, med ett ord, allt går ut på, att i ras och fåfängligt väsende mörda den tid, hvilken dock är så vigtig, att dess Herre bjuder att vi skola köpa den; — och samhället skall vara tacksamt derför, då ju deri finnes många, de der af okunnighet låta sig föras med i förderfvets ström. — Men att i stället jaga efter deras bifall, som, för att få en ursägt för sitt syndalif och sin Christendoms-fiendtlighet, utösa sin bitterhet mot den lilla hop, som just genom sin sträfvan efter att bilda sinne och lif efter den helige Gudens Ord, visar sig vilja kämpa emot det, både för kyrkan och samhället, förderfliga — midt under det man likväl nödgas erkänna den Verkliga nytta för en varmare Christendom dessa sträfvanden hafva med sig, vatt de aldrig kunna bli farliga att Jordens salt måste hafva sin sälta o. s. v.; — det är ovärdigt. — Af det sätt, på hvilket art.-förf. yttrar sig rörande ,den unga sköna flickan och ,den eldige gossen?, hvilka blefvo Lisare, skulle det tyckas, som om han föredragit, ifall den ena fortgått på vägen till den vanliga jordiska lyckan och vunnit den uppmärksamhet bland icke-Läsare m. m., som hennes natur berättigade henne till och hennes fantasi lofvade — och den andra fortsatt med sin fria forskning, sitt glada lefverne, sitt tvifvel och sin äregirighet. — Såväl i afseende härpå, som det upprepade förordandet af s. k. oskyldiga nöjen eller ett anständigt verldsväsende i allmänhet, vilje vi blott påminna om en ånnu visare mans ord, hvilka lyda så här: så gläd dig nu du yngling i dinom ungdom, gör hvad dino hjerta lyster och dinom ögon behagar; och vet att Gud skall för allt detta hafva dig fram för domen (Pred. B. 11: 9). — Man borde väl betänka sig noga, innan man förordar något, hvars slut kan blifva Guds vrede i domen. Jer. 8: 9. J 9 1 d