glödande liflighet om en läsareprest, att de trott sig fått uppenbarelser — det förstas, från himmelen — att de skola gifta fig med den heliga gudsmannen, få twillingar och sju barn med honom, samt att en ny messias skall bland desse kärlekspanter uppstå till syndawerldens frälsning. Predikar, förklarar man Guds ord klokt och med kristlig warsamhet när sådan köttslig galenskap fan bli följden? Är ej detta den mest slippriga andliga mormonism? Men det är ju en allt för naturlig följd af de nya, flera timmar långa bikterna, då man ger förnuftet på båten och blott bestyrer med känslorna! Om en manlig förståndig lutherskt prest predikar alldrig få wackert och rörande, få leder han sålunda alldrig fina åhörare till dårhusets port; och ändock påstår man frädt, att läseriet är detsamma fom mår Lutherdom! Wi hafwe ofta medgifwit, att dessa allwarligare predikningar, äfwen framförda med någon fans af s. k. lä fare-prefter, nog funna wara ganska behöfliga för mår tids säkre syndare. Men det finnes flera flag af läsare, af hwilke de wildaste, fom nyligen ofta på allt fött warit werldens barn, men som hastigt funnit sig wäckte och känna fig upptände af en brinnande trosseld, då öfwergifwa allt, hus och hem, fader och moder, hustru och barn, draga kring landet antingen såsom kolportörer af sjudande, ofördragsamma läsareskrifter eller uppträda som läfare-prefter, intränga i kyrkorna och samla kring fig follmaforna (fom efter tufen års kristendom ej hafwa mycken förmåga att dömma i hwarken werldsliga eller andliga ting), upphetsa dem genom sina långa och häftiga predikningar, ofta i ett vått språk och med uppe skakande målningar, uttala ofördragsamma ocd och för dömelser mot olika troende, utpeka wissa personer och fame hällsklasser samt förkasta med hårdhet wårt lutherska pre sterskap. Att månge af desse sednare läsare ej dermed befordra ett warmare trosnit och kristliga seder, utan förwilla folket, uppwäcka oro, twedrägt och olydnad inom familjerna, få att mannen löper från huset efter läfares predikanten, drängen från sitt arbete och hustrun från barnen, veta till hetskhet mot statens embetsmän och skaka samhällets grundwalar, är en beklaglig allt för wäl känd sak, som icke kan bestridas; äfwensom att många läsare under detsamma förkasta wåra Ypperfte fyrfolärares ffrifter eller psalmer, föga fig wara hatade af werldens barn för fin tros skull, ja, — liksom wi lefde i Neros dar gar —, werkligen snugga efter förföljelse, fom wisst ej finnes till i wårt liberala och beskedliga samhälle, samt ej sällan i det andliga göra sig rätt goda affärer, ware sig genom allehanda offer, reseunderstöd, m. m., så att mången en af dem efter fort tid åter helt frankt ned: lägger fin andliga rörelse, föper fig för de wunna fapita lerna wackra hns och gårdar eller ftäller fig inför boddisken, skrattar åt de enfaldige tvos-vurmarne och gör få i stället affärer i såpa och tobak. Årlige tareringsuppgifter skulle wisa, att läsarne minsann ej alltid omaka jig för intet! Så göra wisserligen ej alle läsare, men dock ej få få, på ett eller annat sätt. Åter somlige lä: sares afhållighet från nödiga werldsliga arbeten anse wi också farlig för samhället, äfwensom deras bitterhet mot oskyldiga nöjen och sysselsättningar, deras ringaftande af Guds yttre skapelse, af konster och werldslig bildning, deras wurm att förklara och åter förklara det som den lärdaste prest aldrig kan förklara, deras exalterade predikningar af barn och okunnigt folk, blott de äro mwädte, deras onaturliga beteenden mid barnunderwisningen, eller att 6, 7 års barn uttröttas med att dagen igenom sjunga och falla bibelspråk, fom de wäl ej kunna begris pa, samt alldeles afhållas ifrån alla oskyldiga Iefar, hwilka ju höra till deras ålder. År det något fundt förnuft i allt detta, fom mt werkligen här och der wisar fig inför allas ögon, är der något prattifft wett, någonting menskligt deruti, fins det något af den protestantiska Lutherdomen i alla dessa öfmerdrifter: i deja långa omilda predikningar, fom göra folk galna, dessa höga rop om blott tro och tro och blind tro, att läsarnes tro ensam är saliggörande, kölden för ett jordiskt Fädernesland och misstron mot förnuftet och upp lysningens wälsignelser, detta högmod mot olika troende samt alla de nya föreningarne och stiftelserna tydligen emot statstyrkan, samt mot de s. k. werldspresterne, fträngheten mot syndaren på sotsängen, herrsklystnadens ande öfwer menniskornas själar och de långa enskildta famtalen eller bikterna, mest med qwinnan —, är allt detta ven Lutherdom? Wi tro, att L. Petri och Gustaf Adolfs religion är annorlunda, fom medförde frisinthet, fördrag: samhet, menniskans sanna upplysning och friftliga förs ädling. Wi anse, att, jemte religionen och många def föråldrade former, tidens utweckling, bildning och smak når aot har att hethda att presten. utom reliajonskunskapen,