mar som desse, men åro ofta ofördragsammare mot andre kristne, andre åter än mer exalterade eller alldeles fördömande andre swage medmenniskor, predika, att ins gen fan blifwa salig fom ide tror få fom de tro, ja, månge af desse påstå, att hwarken far eller mor — om de för öfrigt äro alldrig få fromme — och alla de föregående slägten, fom funnits på jorden före läsarne, omilkorligen skola ewigt fördömmas. Men hwarest gränsorna finnas mellan dessa olika tros-fefter eller berörvingd-puntk: terna med baptismen och mormonismen (dit många fä fare öfwergått), det är ej litt att föga, då, fom sagdt, man ännn ej fett deras olika läro-fyftemer framstälda; men, att de alle, i större eller ringare man samt mer och mindre omedwetet äro dissenters eller olika tänkande med wår lutherska kyrka, det tro wi, om wi ej alldeles taga miste, att de äro. Dock, hwad wi förstå, är det känslan, oftast erfaren med liflig öfwertygelse, men utan förnuftets helsosamma styrsel uppjagad till öfwerdrift, fom är djupaste grunden och första orsaken till alla dessa slag af religiösa rörelser; och wi hafwe sedan längt tillbaka uppmärffame mat wåra dagars läsare. Så hafwa wi känt ungdom af begge könen ända från barndomen; och juft de wettigaste, lifligaste och älskwärdaste af dem äro länge sedan, öfwerwäldigade af en alltför stor känslighet, blefne dystre läsare: få mången ung skön flicka, fom i sin oskuld in genting bättre begärde än en wanlig jordisk lycka i huslig werksamhet samt flere eldige och lefnadslustige skolgossar, hwilke, utrustade med de bästa hufwuden och hjertan, bland fina kamrater woro de raskaste bollspelare, de talangfullaste deklamatörer och de qwickaste ämneswenner i hwarje lärveämne (helst i modersmålets behandling). Men, beggedera slagen, förledda af känslans öftverdrifter, blefwo snart grubblande, trumpne och wände were den ryggen: den lifliga flickan, som ej genast tyckte sig winna nog uppmärksamhet och allt det fom hennes nar tur berättigade henne till och hennes fantasi lofwade; och ynglingen, fom i fina tankar wafnat till fri forffning, blifwit filosof, funnit tanfe-fyftemernas trånghet och twång, samt kanske slutligen blifwit stark twiflare eller fritänkare, och allt här under wäntat sig en framstående werksamhet och en lysande bana. Under denna andens kamp med twiflet och äregirigheten, trodde han fig na turligtwis hafwa rätt och wara olycklig, samt fordrade att alla skulle tänka som han. Men när werkligheten ej i allt gaf hwad han önskade, kastade han twärt om, fördömde sina förre tankar, sitt glada lefwerne och blef en sträng predikant mot otron och den snöda mwerle den: och också då skulle alla menniskor tänka och lefwa just fom han. — Men bör då klokt folk följa sådana öfwerdrifne känslowarelser? man kan ju alldrig weta hur långt de komma att gå i sina öfwerdrifter, om de efter en tid kasta om till baptismen eller kanske springa öfwer till sjelfwa mormonismen! derpå har man sett flera exempel. Ty allt är känsla, swallning, hetta, utan det praktiska klara förnuftet, hwilket wi nästan alldrig finna eförwilladt bland något slag af läsare; oftast ärlige i sitt reformenit, äro de dock städse oförståndige och ojemne. Ej fällan blifwa de ystraste dansdockor de mest furmulna läserskor; och wi hafwa alldrig åsett wildare dryckeslag eller hört friare tal, än just bland de män, fom je dermera blifvit torre läsare. Således hafwe wi ju här alla elementer till hwarje swaghet och alla oförnuftiga och wådliga passioner, eller skenhelighet, herrsklystnad och fjus dande kärlek. Ty fast känslomenniskorna i allmänhet ofta äro i grunden bade redlige och älskwärde, blifva månge of dem fnart sjelfkäre, kokette. äretörstige och ofördragsamme, alltid estadige i fina tankar, dertill drifne af fin ensidiga känslosamhet; ja, riktiga wåp hafwe stundom det oaktadt med största tillförsigt uppträdt fom pre dikanter och förklarare. Nagre af dem, som rent af äro enfaldige och okunnige, tro sig wara djupe forskare och store män; andre åter, fom förr alldrig tänkt på religionen, blifwa, blott af oppofitions-luft, först ifrige for skare i det religiösa och sedan till den grad stränge mot läsarne, att de ide gifva dem rätt i någonting; ja, de finnas bland desse känslowarelser, fom mena fig wara starke andar och till en del blott af lust till uppseende förkasta kristendomens wigtigaste hufwudläror. J allt detta fe wi ofta wälmening, stundom ädel uppoffringshåg för andras upplysning, men alltid öfwerdrift, någons ting qwinligt, hyfterifft. Så uppkommer också genom den animala magnetismens inflytelse en själens och fönslans ensidiga rikmning uteslutande At ett wisst Håll, fom hos swaga och enfaldiga naturer werkar monomani, ett flags rus eller sluten galenskap: och man skulle föterli gen, om man finge en menniska till att länge och utan uppehåll skarpt fixera och betrakta t. ex. en potatis, funna få henne Hotatis-aalen. o. s. w. Ja, af nästan