icke vilja läta det stanna vid en blott yttre ärbarhets hvitmening öfver ett i grunden obotfärdigt hjerta, förkunnande, att det icke går an att förena Christus och Belial, Guds och verldens tjenst, med hvarandra. Ville blott art.-förf., utan förutfattade åsigter och fördomar, med det enfaldiga sinne, som låter undervisa sig, sätta sig ned bland åhörarne af de klandrade ,läsarepresternas predikningar, och sedan, på sin enskilta kammare, taga Bibeln och våra Lutherska bekännelseskrifter för sig och betrakta dem, under bön att få veta sanningen, skulle han snart blifva öfvertygad derom, att nen förnuftig religion i tro och gerningar icke kan lefva hos menniskorna utan hojtande och skrämsel d. v. g. icke med mindre än att Gud framställes, lika väl i sin rättfärdiga vrede, som i sin frälsande nåd, — att det vil behöfves att en syndare blifver rätteligen ,uppskrämd och ,, väckt, om han skall komma att akta på hvad hans eviga frid tillhörer, — samt att det förnuft, som nu inbillas honom, att det är tillständigt benämna Iläseriet, eller den allvarligare Gudaktigheten, för ömkligt och vådligt, måste upplysas af Guds ord, alldenstund det ju måste vara gifvet, att endast Guds, i Ordet inneboende, Ande kan gifva någon rätt ledning i andeliga ting. Först när sålunda ett nedstigande skett ifrån de egna inbillningarnes höjd till den andeliga ödmjukhetens och fattigdomens dal, har art.-förf. kommit på det område, der det är möjeligt göra sig hos honom förstådd i andeliga ting. Tillsdess skola, så väl han, som hans själs fränder, få låta anstå med all tanke på, att i dessa stycken kunna pröfvak, eller fälla någon rätt dom; och förgäfves skola de forska efter läsarnes och deras presters lärosystem, alldenstund dess inre väsende, tron som rättfärdiggör, måste vara dem fördoldt, enligt Pauli försäkran (1 Cor. 2: 14): den naturliga menniskan förnimmer intet af det Guds Anda tillhörer, ty, det är henne en galenskap, jemförd med den himmelske Öfversteprestens tydliga ord (Math. 11: 25): Jag prisar Dig, Fader, att Du hafver detta fördoldt för de di sitt eget tycke) visa och förnumstiga (kloka) och hafver det uppenbarat för de fåkunniga (som enfaldigt hålla sig till Guds ord och icke försmäda det de icke förstå). Slutligen kan Ins. icke aunat än å sin sida förklara, att det ,vore väl och på hög tid, att alla ,,läsare,4 till Guds ära och sitt eget själagagn, i deras vigtiga salighetssak, ginge till väga med den vishet och flit, som icke skyr någon möda eller försakelse, då det gäller att lära känna ratta vägen och hemta kraft att vandra den; men icke heller, genom någon eftergift i afseende på det ena nödvändiga, komme motständarena att tro, det de frukta för att gifra skäl för det hopp, som i dem är, utan tvertom frimodigt i ord och gerning bekänna, att deras syftemål städse går ut på, att för egen del varda lärde af Gudi och äfven bidraga dertill, att medmenniskor må undgå, att i blindhet och därskap, rusa åstad till det hemska ,fattighus, der det till och med saknas en droppe vatten, med hvilken den evigt försmeigtande må kunna läska sin brännande tunga. (Luc. 16).