(Insänd9y. voch mycket mummel var ibland folket om Honom; ty somlige sade: Kan är god; och somlige sade: Nej, men Han förförer folket. Joh. Ev. 7: 12. Att det icke var ensamt under den tid, då Guds Son kunde ses utaf lekamliga ögon, som det gick ett mumfel om IIonom och Han, än beprisdes såsom god, än föraktades såsom motsatsen, ja såsom besatt af djefvulen (Joh. 10: 20); derom påminnas vi nästan hvarje stund. Men ju längre det lider, desto bredare vidgar sig svalget mellan Ilans vänner och vedersakare, och desto större bemödande inlägga dessa sednare att bevisa, det utöfningen af Hans lära i dess fulla sanning, tjenar till att förföra folket. — Några hålla rent ut före, att den allvarligare Christendomen är ett ondt, som måste motarbetas, att dess utöfvare måste åtminstone mycket misstänkas, såsom varande, antingen arglistiga förförare, eller ock enfaldiga stackare, som låtit sig förföras och derföre afven äro afskyvarda eller, minst sagt, högligen att beklaga. — Andra åter äro icke fullt så härda i sina omdömen och medgifva, att det kan , vara något godt uti den allvarligare Christendomen, att den kan verka lifvande mot domningen inom kyrkan m. m.; men de vilja derutaf, egennyttigt, se någon direct vinst för sig sjelfva och det allmänna: såsom minskning af fattigvardstungan, af brottens antal o. s. v. Nar de icke upptäcka sådant, utan tvertom till och med förnimma, att de sjelfva, med afseende på deras ställning till Gud, sättas på samma plats som de föraktade samhållets afskum, så länge de dväljas uti sitt naturliga tillstånd; då är det slut med äfven deras fördragsamhet och de äro strax färdiga med att smiida och förakta. Den person, som ansett det nödvandigt att, i det , sunda förnuftets namn, orda i G. L. n. T. N:o 6, för att, i en ledande artikel, lemna dess prenumeranter en utgjutelse om ,, Läsare-systemet, ådagalagger dermed just detta sinnet, som vål icke vill förneka det s. k. ,läseriet allt godt, men dock uppenbarar sig såsom motständare till det ,läseri, som icke genomgått pröfnings-elden i , vanlige lugnt tänkande, (vanlige) ,christligt sinnade och verkligt förnuftige meniskors smaltedegel. — Då Ius. känt sig manad, att här framstalla nägra ord till vittnesbörd för sanningen, är det icke hans mening, att försöka gendrifva de många beskyllningarne för jesnitisk ilska, katholsk prestanda, hat till förnuftet, karlek till mörker och folkförtryck, orimligt och olagligt (!) länga predikningar m. m, som i ofvannämde författares art. tillskrifvas läisarepresterna, eller den fafänga, köttslighet, håg till slem vinning m. m., som han lätit falla på de fleste andligas lott; utan blott, för deras räkning, som icke obetingadt tro lögnen, lemna ett litet bidrag till belysning af Lasare-systemet. — Vi anmärke då först med art.-förf., att ,om man ej känner en sak i dess helhet, så känner man icke saken, — ehuru icke i samma mening som han. — Ty att det skulle behöfvas, att ,, läsarepresterna offentligen och i tryck framställa sitt läroväsende — ,i dess helhet och såsom ett system, för att man må kunna ,döma om det med någon säkerhet eller de må kunna freda sig mot beskyllningen för , oredig röra, hopkommen från flera religionssystemer samt att hafva planterat och befordrat tillvexten af , ett stort träd, under hvars grenar en stor del af de andliga väckte sitta i sjelfbehaglig gudsnådlighet, fördöma olika tänkande o. s. v.; det faller aldrig någon in, som kanner den sak, som är i fråga i dess helhet. Men, som art.-förf. ej tycks känna ,i dess helhet hvad det vill säga att vara ,läsare, så kan han icke heller ,,med någon säkerhet döma om , läsarne eller deras prester. Då man vill framställa en allmän bild, hvarpå alla, som höra till samma slägte, skola igenkännas och från alla andra åtskiljas; så måste man ju förbise allt, som är gemensamt med andra slägter eller blott tillfälligt och endast noga iakttaga och utvisa det mest utmärkande och eqendomliga, som kan gifra orsak till ett allmänt gemensamt namn. Annars sammanblandar man ist. f. att atskilja, förvirrar och missleder i st. f. att upplysa och leda på rätta vägen. Men finner man någon anmärkningsvard afvikelse eller missbildning, så må åfven denna framställas såsom ett undantag eller en besynnerlighet, och finnes detta anmärkningsvärda hos flera, så kan det väl vara i sin ordning att dessa erhålla sitt särskilta namn; men detta hindrar dem likväl icke att räknas till samma slägte, hvars utmärkande kännetecken de ega. Tillämpa vi nu denna allmänna sanning, som ingen lär kunna jafva, på ,läseriet, så blir tydligt, att om man vill framställa en allmän bild deraf, denna måste blifva falsk, ifall man vid dess beskrifning går ut ifrån enskilta yttringar af svaghet, missförstånd eller ovist nit, hvilka man oo a . — PP — 2