kring i stugan, liksom rädd att brodren händelsevis kunde varit der och hört hennes enfaldiga bön. — Vet du hvad, Jon? sade Anna till sin man, sedan gubben aflägsnat sig: han sade att vi icke länge får behålla lilla Kerstin. Han har sett barn med sådana ögon förr, sade han, och de hafva alla gått bort, innan de hunnit ur barndomen. — Det är troligt. — Få nog behålla henne! Bäst vore, att vår Herre toge henne, ty hon lär icke komma att duga till någonting här på jorden. — Du säger sannt: Bäst vore att Herren toge henne, sade hustrun, qväfvande gråten. Då hennes jordiske fader icke håller af henne, vore bäst att hon finge gå till den himmelske, som säkert icke nekar henne rum i sitt sköte. — Du pratar, sade Jon. Hvem behöfver sätta tro till en gammal gubbes historier, qvinfolk äro sig alltid lika. Anna gret, men sade ingenting. Det var en kall höstmorgon samma år; lilla Kerstin var sjuk — mycket sjuk. Modren satt bredvid hennes säng, och solen sken så vänligt in genom fönstret. Håll det lilla hjertat mot solen, jag vill se om det är klart, sade den lilla. Modren efterkom hennes önskan. — Jo, solen lyser alldeles igenom det, utropade Kerstin. — Nu kan du gömma det, mor, sade