onde anden en gång finge lof att kommo på fars anropande — hur skulle det då gå? — Tig, unge. Det är en sak, som icke angår dig, svarade sadren. — Men hon har allt rätt, invände modren, och synd gör du, som låter barnen höra sådana svordomar. — Jaså, du håller med henne — det gör du rätt i. — Du lär barnet att hedra sin fader, som det står i tredje budet, utlät sig Nämndemannen. — I fjerde menar du väl — men der står också, att fäderna skola uppfostra sina barn i tukt och Herrans förmaning, anmärkte hustrun. — J ären bibelsprängda både flickan och du. — Åh ja, det går an för fruntimmer, men vi, som duga till någonting, få icke sätta oss och hänga näsan öfver bibeln, svarade mannen. Anna teg, ty det lönade ju icke mödan att tala. — Du skall icke tala om någonting för Nils, hör du det, Kerstin, sade modren, sedan de blifvit ensamma. Hvar och en har sitt sinne här i verlden, och hvar en sitt tycke. J ären mycket olika, så syskon J ären. — Men, att blommorna hviska något till oss och böljorna dernere i sjön sjunga något för oss och stjernorna liksom tyckas säga något, när de tindra deruppe — det kan han väl förnimma så väl som jag, svarade flickan, betraktande sin moder.