— Jag är den anklagades hustru. Jag har kommit hit, för att vittna för honom. Han är oskyldig! Jag, jag ensam är den skyldige. Rättvisan, menskligheten, modet och ädelheten firade här en af sina skönaste triumfer. Ingen makt på jorden hade kunnat afhålla de närvarande från att högljudt gifva sin beundran tillkänna. — Madame! afbröt presidenten, — ni behagade iakttaga tystnad tillsvidare. — Rättstjenare! förer damen till vittnenas plats. Hon hade tillbakakastat sin slöja. Man såg ett ansigte, i hvilket smärtan, grämelsen och känslan af tillintetgörelse hade plöjt de djupaste fåror. Och ändå var det ännu ett skönt ansigte. Presidenten höjde ännu en gång sin röst. Dödstystnad herrskade ånyo i det stora rummet. Skulle, till och med ännu, lagens stela form behålla sitt välde? Skulle den största orättvisa äfven nu anses som rättvisa? Presidentens utlåtande afvaktades med den största otålighet. — Jag öppnar sakens förhandling! sade han med höjd röst och lätt hjerta. — Jag vet väl att jag cj heller nu har lagens döda bokstaf på min sida. Men för mig har den lefvande rättvisan högre värde, än en död lagparagraf, och denna lefvande rättvisa står i detta ögonblick klarare för mig. Vill sedermera en högre domstol klandra mitt förfaringssätt såsom olagligt — så får jag sjelf bära ansvaret derför. Men det högsta