Den stora ingångsdörren till salen öppnades med buller. Man hörde skrammel af vapen derutifrån. Derefter inträdde en i djup sorgdrägt klädd gubbe, åtföljd af tolf uhlanofficerare, alla i full uniform med sorgflor om armen. fficerarne ledde gubben till den första bänken i rummet, hvarest de alla samtligen slogo sig ned. Asynen häraf förfelade icke sitt intryck. — Den mördades fader och kamrater! sade man öfverallt i salen, fastän mycket sakta. Damerna togo till näsdukarne. På de edsvurnas bänkar visade sig ett oroligt deltagande. Statsombudets ansigte antog ett nästan högtidligt uttryck. äfven den anklagades ansigtsdrag förändrades. I hans ädla stolthet blandade sig ett svagt uttryck af bitterhet. — J haden icke behöft detta skådespel! tycktes han säga. Han var en storväxt, skön man, denna anklagade. Han var blek och förfallen. Men liksom hans ansigte, så var äfven hans hållning stolt och ädel. Hans kropp hade lidit mycket, men hans. inre lidande hade dock varit mycket större, myeket djupare och smärtsammare. Men att nedhöja honom hade hvarken det ena eller andra förmått. Till och med hans öga kunde fritt blicka omkring sig med detta upphöjda, men dock så undergifna lugn, som tycktes säga: Hvad jag gjort, fordrade