samheten, tyst är det på de eljest så lifliga gatorna; werkstäderna och arbetssalarne släppa ej då ut wid maltidstimmarne fina hungs riga skaror, men de inströmma deremot i de öppnade tempelfalarne, derifrån det ljuder: Kommen til mig, I alla, fom arbeten och betungade ären, och jag mill wederqwicka eder! Och när tem pelportarne åter stängas, då strömma de ut i i naturens stora tem pel med glada ansigten och lätta hjertan, att dricka ljus och luft, att njuta af jordens grönska och blommornas doft. Aftonen har längesedan inhöljt jorden i fina skuggor förrän de återwända, styrkta till ny werksamhet. Söndagens fröjd kastar sitt rena ljus öfwer hela weckan; ett gladt leende förklarar hwarje ansigte wid tanken på denna wälsignade dag, fom för tusende utgör medans hopp, och tufende sinom tusende förena fina röster i ropet: Huru frön är ide Söndagen! (N:s Tir.)