Ett sandkorn. (Forts. fr. föreg. N:o). Den hafomgjordade ö, som i våra dagar blifvit en tillflyktsort för alla slags politiske flyktingar, det land, som inom samma område herbergerat en Ledru Rollin och en Metternich, en Louis Blanc och en Louis Philippe, korteligen Albion, det stolta Albion, hade i Mars månad 1801 från Newas stränder ända till Tarentoviken blott en enda fiende. Öfverallt i Frankrikes, Italiens och Rysslands haf väntade otaliga större och mindre örlogsfartyg signalen att få vända sina stäfvar emot den moderna tidens Tyrus för att göra det lika med forntidens. Ett förnyande af den tid, då den fruktansvärda stora spanska armadan hissade sina segel och ilade öfver hafvet för att krossa sin medtäflarinna, tycktes vara för handen, och millioner menniskor afbidade med spänd uppmärksamhet den stund, då den skulle taga sin början. Om det redan då funnits elektriska telegrafer — sannerligen! förste konsuln i Tuillerierna skulle då timme efter timme hafva meddelat sitt stora hjertas väldiga slag åt sin på honom blindt litande väldige bundsförvandt i S:t Michael-palatset i Petersburg, och czar Paul I skulle då förr och i rättan tid hafva erhållit mången vigtig varning från sin mäktige vän vid Seineflodens minnesrika stränder.