Små barn i Swerge! Sägen der åt alla, Att ofta förr i dessa winterkalla, Aflägsna bygder Swerges namn war sagtt, Men aldrig förr med denna minnets makt. Wi äro skilda. Hundramila sjöar Och berg och skogar, dalar, stränder, öar Och år och öden oss i wägen stå, Men se, wi räcka er war hand ändå! Ni Swerges barn, wi Finlands barn, wi båda, Wi äro späda wårar, som bebåda En bättre tid. Men frostig är wår pol. Så låt oss bedja Gud om lif och sol! Då wexa ti en dag till sommargrönska, Då mognar allt hwad wåra hjertan önska, Då finns ej mera frost och ödemark, Då äter ingen mera bröd af bark. Men hwad än lifwet ger och hjertat känner, Så låt oss wara och förblifwa wänner. Och Gud wälsigne Swerges unga wår, Som wattnas nu af Finlands glädjetår!