Rikedom och Fattigdom, betraktelser wid Julen. Om dessa begrepp har man ofta ganska ivriga före ställningar. Mången tror nemligen, att rikedomen är en lugn och ständig besittning af denna jordens egodelar och skatter, genom hwilka man kan fritt och oinskränkt njuta af lifwets alla nöjen och förmåner, samt att den afuns dade innehafwaren af denna werldens goda derigenom alltid måste wara en lycklig menniska; och deremot menar man, att fattigdomen är den fullkomliga motsatsen till allt detta, eller en usel och eländig tillwaro af försakelse, nöd och glädjelöshet, samt att den fattige för kropp och själ således har intet att njuta eller ens fägna fig af. Men det är ide få: den s. k. rikedomen, hwilken wi wilja falla ett löst dam, ett flygtigt stoft, fom allmisheten låter fara än till den ena, än till den andra mens niskan för en fort tid, såsom ett lån och till pröfning, är ingalunda en säker och stadig egendom för någon enda dödlig, liksom den ide i och för fig ger någon pålitlig lyda; ej heller är pröfningen af nöd och fattigdom för menniskan en fullfomligen bestämd och hopplös olycka i och för sig. Ty, om wi uti rikedomens eller fattigdomens pröfning ide hafwe ett werksamt förstånd, sinnesstyrka, tålsamhet och framförallt en kristelig undergifwenhet i allt, så är millionären lika eländig som tiggaren, hwilka begge dock, med answarig redogörelse, fått af barmhertighetens Gud tillräckligt mycket till låns för att dermed alltid kunna göra andra godt. Således beror den riles och den fattiges werkliga lycksalighet och förmåga att göra godt wisst icke uteflus tande af blott Yttre omständigheter; nej, de bero tvärt: om allenast af wårt inre wäsende eller af wår kristliga sinnesförfattning, som har sin rot och källa uti Kristi kärleksrika och lycksaliggörande bud. Men hafwe mi denna kärlekens anda, fom wisserligen ej blott består i ord eller en död tro, utan uti goda, kärleksfulla gerningar, då kunne wi alla, fattige och rika, wara nyttiga för oss sjelfwa genom wår själs uppfostring under lifwets tuktan och lefwa till wälsignelse för wåra medmenniskor genom den anda af frid, renhet, oegennytta och kristelig barmhertighet, som wi wisa wåra bröder; och endast dermed kunna wi ock winna en ren förnöjelse och en werklig lycka. Denna lefwande tro, denna sannskyldiga lycka för oss sjelfwa och andra, kunna wi alla ega och njuta af, både den torftige och den som eger jordens skatter; tt att göra godt, dertill fordras lika litet Salomos werldsliga wishet fom hans ofantliga skatter: barmhertighetens werk äro hjertats guld, fom ej är myn: tadt på jorden, men fom räckes af kärleken. Mången rik man derföre, fom har ett fallt hjerta eller fom blott tänker för fin nytta, fom will rycka allt åt fig och endast sparar och gömmer för fig, han är en fattig, ja en utfattig syndare, både för fig sjelf i sitt ödsliga hjertas glädjelösa armod och för alla fina ohulpne suckande med: menniskor. Den farge fnålar ej blott för andra; han misshushållar ju med fitt eget hjertas frid och lycksalighet! Men den fattige deremot, fom har ett friftligt finne, ywilken ej räknar stegen till nödens barn, fom af godt hjerta, och då städse med wälsignelse, ger of det frilla han eger och fom åtminstone alltid har ett godt ord eller n kärleksfull blick för hwar och en fom är bedröfwad, sfwergifiven och behöfwande, han är rit, ja en fullrik och ycklig man! — Derföre, låtom oss alltid göra godt, med jaund och mun, med råd och dåd: det är saligare att jifwa än taga! Sålunda är Julen of wälkommen, denna Hela fri: tenhetens oskuldsfulla barnahögtid, då mi alle, fattige ch rika, fom ännu hafwe någon känsla för det i rätt nening barnsliga och enfaldiga eller för det himmelska så jorden, alltid mäktigt gripas af det glada allwar och A mim —