Birger Jarls Julklapp till svenska Qvinnan. När han myllades ner i den giriga jord, Blef hans minne dock qvar som en stjerna i Nord. Det var Julafton omkring 1240; snön föll lätt och jemt i stora flockar och klädde Nordens skogar, fjäll och dalar i den hvita högtidsskruden. Det led mot aftonen; en klosterklockas högtidliga ljud förhöjde det stilla imponerande i det nordiska vinterlandskapet, de liksom påminde om att denna högtid borde firas på ett högre sätt än endast med fråssande i mat och dryck. På en snöhöljd stig i en af de majestätiska furuskogar, som i sin skugga inneslöt det namnkunniga jarlasätet Bjelbo i Ostergöthland, framilade en mensklig gestalt. Det var en ung qvinna; hennes växt var fin, nästan späd, hennes anletsdrag voro vackra och blickarne från de djupblå ögonen voro själfulla. Klädseln förrådde att hon var af bättre stånd, ehuru den för tillfället var kommen något i oordning; ty den unga qvinnan ar synbarligen stadd på flykt; hennes bråskande steg, och stundom med återhållen andedrägt lyssnande ställning, samt förskräckta blickar, allt förrådde detta. Heliga Guds moder rädda mig! suckade den vackra flyktingen, och gjorde korstecknet, då hon i detsamma förnam huru häftigt hästtraf nalkades.