Vid mötet var det hufvudsakligen tvenne bussar som kommo ifråga om hedersplatsen — Barthel och Gunnar, båda lika ärriga efter fordna blodiga kamper, båda lika tappra, lika kloka, lika grymma och lika skickliga att handtera vapen. Tvisten, om hvem som var den bästa, höll på att urarta till häftigheter, då den gamle stigmannen Botfrid föreslog, att båda skulle bli anförare, och hvar och en följa den han ville. Han sade: Hvarföre tvisten j, om hvem som skall vara anförare? — Vi äro fria män och vilja icke veta af någons herravälde. — Jag kom hit till er sammankomst, för att förbinda mig med er — ty — ju flere män, ju bättre lycka — men icke kom jag, att käbbla om hvem som skulle bli hufvudman. Mig tycktes, att den klokaste bör vara hufvudet, och den duktigaste bör vara armen. I hela församlingen här finnes ingen, som så bra, som jag känner till alla ställen, och jag kunde derför med skäl begära att få bli er ledare; — tyst! tyst! stojen ej förr, än j fått höra till slut; — men jag vill lika litet vara någons herre, som jag vill vara någons dräng. Väljen derföre både Barthel och Gunnar, till anförare, de kunna väl vara förbundne, utan att en af dem skall vara öfver den andra, och den som vill blifva Barthels man, han följe honom, den som vill följa Gunnar, han blifve dess man — men jag blir min egen och hjelper er blott. Det var icke vist talat af en gammal stigman, afbröt en röst från den bakersta kretsen, ,så länge risknippan är hopbun