Kongl. Kommerskollegium har förklarat finska kusten från Ekenäs till och med Wasa samt Uländska öarne smittade af kreaturspest. — Det Nordiska Studenttåget är nu slutadt och hwart och ett universitet har åter sin ungdom hemma hos sig. Afresan från Köpenhamn skedde, under blomfterregn och ändlösa hurrarop, den 17 fl. omkring Å 5 e. m. EChapman ankom till Calmar Onsdagsmorgonen den 18 d:s under hällregn, fom hade warat hela natten och fortfor sedan hela dagen, få att de festligheter fom woro anordnade i fria luften måste förflyttas under tak. I anseende till regutjocka och storm anträddes resan från Calmar först fl. 8 på aftonen, och inträffade Chapman? under fortfarande vafbrutet hällregn i hufwudstaden påföljande dag MM. 5 e. m. Som utrymmet ej tillåter oss att närmare redogöra för alla festligheter under Studenternas wistande i Dans mark, inskränka wi oss att, efter Köpenhamns tidningar, meddela en af de betydelsefullaste, nemligen: Öfwerlemnandet af fanorna till de fyra Nordiska Universiteternas Studenter i Köpenhamn Thord: dagen den 12 Juni 1862, Sedan deltagarne i studentmötet hade anwändt mors gonstunden till att bese åtskilliga af Köpenhamns märke wärdigheter, samlades de åter fl. 11 på universitetsgården. Trots det ogynsamma wädret war fruntimmersläktaren fullsatt. Framför denna läktare uppträdde professor Claufen, helsad af studenternas jubel, och frambar i den danska högskolans namn en wälkomsthelsning till de swenske och norske studenterne — en helsning, fom mar , fnyttet til et synligt Mindetegu. Detta minnestecken räcktes deltagarne af de händer, ur hwilka de helst mottogo det, nemligen af Danmarks qwinnor, och framträdde i ger stalten af fanor. Fanan är ide blott festernas ädla smycke; hon utwecklas icke blott för att swaja i glada lag; hon höjes der det gäller lifwets högsta allwar; hon är sammanhållningens, enhetens symbol; hon swajar för att samla alla till gemensam strid för gemensamt wäl. Så blifwe då — flöt den mördade talaren — få blifwe då fanan, bröder, bewarad obefläckad, med ära! Så ofta duken wecklas ut wid ett af de fyra andens tempel i Nord, kommen då ihåg brödrafanorna, den gemensamma inwigningen, det gemensamma fallet, och nären längtan efter att det länge och längt frilda må mer och mer sluta fig samman! Och när en gång de fyra fan stängerna, efter mangarig stilsmessa, åter sta tillsammans liksom i denna stund, matte de da stå sasom wittnen om, att mellantiden bar blifwit wäl anwänd, att högskolorna i Norden hafwa hallit trofast tillsammans och blifwit förda hwarandra närmare, icke blott i arbetet för andens stora wärf, utan äfwen — så wisst som icke bet styckade och åtskilda, utan det förenade har segrens löfte — äfven i den gemensamma striden för sammanslutningen af det treeniga Norden! OM sålunda mare då de nordiska baneren inwigda genom en fulltonande önskan i swensk, norsk, dansk treklang för de fyra hög slolorna i Norden, för deras blomstrande, fruktsamma lif?! Talet helsades med starka bifallsrop, och sedan far norna under allmänt jubel blifwit öfwerlemnade, afsjöng den danska studentsångföreningen en af Ploug författad sång. Derefter framträdde efter hwarandra de fyra fans bärarne, Liljeblad från Upsala, Hansen från Kristiania, Ström från Lund och G. Rode från Köpenhamn och tackade för fanorna. De särskilda sångföreningarna afsjöngo derefter åt: slilliga sånger, och medan Upsalienserne uppstämde Hell dig du höga Nord?, bröt solen fram genom molnen och regnet upphörde. Derpå bröt man upp, med alla fa norna, både de nya och de gamla, i spetsen, till Thorwaldsens museum. Här, på museets gård, der Thor: waldsen ligger begrafwen, framträdde professor Höyen och lemnade en fort, klar och träffande framställning af Thors waldsens betydelse för den nordiska nationaliteten, både i konst och industri. Efter detta föredrag, fom följdes med lifligt intresse och helsades med stormande bifallsrop, spridde man sig i museet för att bese dess konstskatter. Gert von Felsenthurm.