hafva, frivilligt eller ej, afskaflat dessa militäriska fester, hvilkas genljund tjenade till att midt under freden nära nationalhatet. Men man bör vara logisk, och detta steg, som Ryssland tagit, hade logiskt bort omfatta äfven Pultava-slaget. Det af Ryssland gjorda hotfulla undantaget har, såsom man kunde vänta, i Sverige gjort ett högst lifligt intryck. Hela nationen har deruti sett ett slags utmaning. Hon har sett Rysslands afsigt afspegla sig så mycket tydligare, som det, öfvergifvande allt det öfriga, tyckes koncentrera sig uteslutande på denna enda punkt. Svenska nationen har tänkt på att svara och att på sitt sätt fira årsdagen af Pultava-slaget. Det var den 8 Juli 1709 som Peter den 1:ste, i spetsen för 70,000 ryssar, nära Pultava slog Carl den 12:te, hvilken icke räknade mer än 30,000 krigare, utmattade, lidande brist på allt. Konungen sjelf, lidande af ett nyss erhållet sår, kunde icke kommendera annorlunda än ifrån sin sjukbår. Den 3 nästkommande Juli, har man tänkt, skall för hela Sverige blifva årsdagen af en nationalsorg. Sverige skulle kunnat besvara den ryska festen med att fira, äfven det, årsdagen af någon öfver ryssarne vunnen seger. Dess häfder kunna uppvisa sådana i mängd. Några år förut hade den vid Pultava besegrade med endast 8,000 man slagit vid Narva 80,000 ryssar i ett förskansadt läger. Svenskarne hafva gjort rätt uti att icke taga en sådan vedergällning, utan uppfriska minnet af sitt nederlag, för att derur hemta kraft och besinning, ödmjukande sig inför Den, som länkar rikens öden. Sverige har gjort väl uti att i det förflutnas sorgliga minnen söka fröen till en framtida upprättelse. Om för öfrigt Pultavadagen är en sorgedag för Sverige, så bör den för hela Europa vara ett minne, rikt på nyttiga lärdomar. Carl den 12:tes nederlag var det första slag, som drabbade hans fäderneslands makt. Från detta ögonblick upphörde Sverige, besegradt och öfvergifvet af sina bundsförvandter, att räknas bland stormakterna. I samma stund beträdde Ryssland denna eröfringarnas bana, som har tillåtit det att dels med våld, dels med en slug politisk mera dolda och mera säkra hugg nedslå de stater, som bildade omkring detsamma en länge oöfverstiglig mur. Efter Sverige kom Polen: sedan Polen kufvades har Ryssland nästan öppet sigtat mot Konstantinopel. Det är från Pultava som dessa inkräktningars tiderymd daterar sig, hvilka hafva hotat på en gång östern och vestern och som låtit Ryssland framtränga ända in i hjertat af Europa. Också manar Sverige de af Ryssland kufvade folken att förena sig uti nationalsorgen den 8 Juli. Vi hafva återgifvit det upprop, som i detta afseende offentliggjorts af alla Stockholms tidningar. Detta upprop kan icke förklinga ohördt; det skall besvaras af de förtryckta folken. Detta ovanliga firande af olycksdagen den 8 Juli 1709 kan icke heller undgå att göra ett helsosamt intryck i Europa. Mer än en statsman skall utan tvifvel, då han tänker på de händelser som timat sedan halftannat århundrade, ställa till sig sjelf den frågan, om det icke är hög tid att i godtgörandet af begångna orättvisor söka det enda medel, som säkert och varaktigt mäktar stäfja den politik, som vid Pultava blef segerrik. — 6 —