Wisby den 2s Mars. En förklaring. Wår förmåga att begripa och värt fatta de tufenfaldiga föremål, fom omge oss och de krafter som inwerka på of är sannerligen ganska ringa, emedan wart förnuft här i tiden är inskränkt och mar känsla såsom ledtråd till det rätta enligt fin natur något få högst obestämdt; så att, af allt det myckna som memiiskorna tänkt och skrifwit, är wäl intet sannare än de få orden af under gifwen bekännelse: jag fattig fyndig menniska, d. w. s., wi weta intet, wi mälta intet, wi wilja ej heller mycket godt och rätt. Men om det är nagot af tingens oändliga räcka som wi skulle kunna första, sa skulle det då wara de föremal, som närmast omgifwa oss; men äfwen deruti äro wi mycket okunniga. Och om wi skola kunna inse ens en del af detta, måste det ske genom förnuftet; men ej heller genom denna guda gnista, fåfom wi fått den till en ledstjerna af Skaparen, begripa wi mycket, utan först sedan mi genom allvar ligt sjelftänkande, flitigt aktgifwande på andras tankar, genom ett Helt lifs erfarenhet uppöfwat mår lilla förmåga att warseblifwa och sedan wi ordnat denna war insigt under det ewiga förnuftets lagar eller efter we tenskapens grunder. Endast på detta sätt fan en menni ffa, den Gud särskildt begafwat med ett utmärkt förstånd eller snille, inse något af det fina sammanhanget mellan orsak och werkan, fatta nagon länk af skapelsekedjan och anses såsom den der fan i nägon mån kallas wetenffapsman, men da wanligen blott i en enda sak; och då först hinna wi, såsom den oskuldsfulle store von LVinne fade, en smula koxa in i Wår Herres rådkammare. Endast salunda hafwa, utom andra ewärdeliga snillen, wårt Lands ypperste män, Gustaf Adolf, Oxenftjerna, Polhem, Swedenborg, kaplanssonen i Stenbrohult, Ber zelius, Wallin, Geijer, Tegnår och Agardh mättat fatta en del af tingens högre mening, kunnat med klorhet ftyra wårt folk, med fin lärdom ledt det till bättre förjtand och derigenom fått nåden att för de enfaldiga möjligen förflara en skymt af Guds herrlighet och wisdom. Derföre är det då blott snillets gudagafwa, djupa lirdomge forskningar och en lång lifserfarenhet, fom gifwa oss swaga menniskor en ringa förmåga att här i werlden lunna något förklara. — Hwad skall man då tycka om on ale deles obildad, enfaldig och okunnig menniska, utan all aning om högre wett och kunskap, wille ge sig af med att förklara något fom angår wetenskaperna eller fam hällets största angelägenheter, eller om en fullkomlig olärd, men för öfrigt altningswärd torparehustru stode upp och kallade kring fig åhörare för att förklara solsystemet, om en beskedlig borstbindare åtoge fig att förklara ifeppsbyg: geriet och örlogstjensten, om en onoslig dum pojfe eller liten flickunge wille förllara Napoleons 20-åriga politik, femiens hemligheter eller filosofiens djupsinniga fonnins gar, ja, om en i handaslöjder fullkomligt olunnig herre rusade in i en werkstad, ryckte hammaren ur den wane smedens hand eller hyfweln från jnickaren för att utföra och mästra hans arbete, — sa skulle man owilkorligen draga på munnen, frufta att sanningen ingalunda på det sättet ffulle utrönas eller rätt framställas samt att smedens och snickarens jern och wirke alldeles skulle för: derfwas af en flit fuskare: man skulle derwid naturligt wis mena, att hwar och en sadan oblyg försökare, som ingenting met och ingenting fon i en sat, är en navvc aftig, dum eller högfärdsgalen menniska, fom borde tutts med aga eller underwisning eller ocksa till famhälc et lisa sättas på hospitalet. — Doc, detta allt rörer ikwäl blott mer eller mindre werldsliga ting; men re dan inom denna mera närliggande och kända krets är den anspraksfulla okunnigheten ett åtlöje för hwar och en förnuftig menniska, som fon fin fat: bonden wid sin plog, — — NN