En fasans natt. Meddelande af M. Kretzschman. (Forts. och slut fr. föreg. N:o). Jag tog sängtäcket, ref det längsefter i två hälfter, band dessa tillsammans, blåste ut ljuset och nedsläppte mina packningar genom fönstret. Jag blet något öfverraskad att finna, att ehuru jag firat ut hela mitt provisoriska tåg, paketerna ännu ej hunnit marken. Afståndet måste således vara större än jag förutsatt. Emellertid, på några fot mer eller mindre kunde det ej komma an, och utan att finna något besynnerligt deruti, lät jag paketerna svänga hit och dit och sedan falla ned på den ena sidan, för att ej störta ned på dem i fall någon olycka skulle hända mig vid nedstigandet. Härpå drog jag sängen utan buller till fönstret, band båda lakanen hopknutna fast vid en af sotposterna och firade mig försigtigt ned tills jag kom till ändan af bandet. Jag kände att mina fötter ännu ej vidrörde marken; men i tanka att afståndet numera omöjligt kunde vara stort, släppte jag fästet på god tro. Men jag gjorde ett fruktansvärdt djupt fall, och då jag slutligen kom till fast botten, slog jag så hårdt emot, att jag för några ögonblick mistade sansen. Och nu först kom det verkligt rysansvärda i min belägenhet. Under fönstret till min kammare befann sig en vattentom brunn, och i denna föll jag djupt under jordens yta.