Wisby den 14 Mars. Tidningd-prat. Så kallas ofta allt hwad fom yttras tidningarne, ware fig klokt eller galet, af de frilla i landene, af alla bem fom wilja wara i fred och fom bäst trifwas mid gamla manligheten, systemet och slentrianen, med ett ord of alla dem, fom helst fitta qwar mid de egyptiffa fött grytorna. Men desa skymningens, rädslans efter mål dets män, hwilka hafwa någon fördel af det bestående, om detta och är alldrig få skadligt för samhällets förnuft och frihet, och fom med stöd af en förwillad matt eller dumma wanor fritt njuta af egennyttan och förtrycket emot wärnlösa, alla dessa ljusets och framåtskridandets fiender hafwa desswärre ofta ganska rätt i sitt hat mot tidningars ue, enär defa ej sällan innehålla det, fom är stridande mot både sanning, rätt och goda seder. Dock, hwiltas är skulden till dessa pressens manga förwillelser och missbruk, som så ofta wanhedra wårt tidehwarf och fom alltid motarbeta men ej befordra wett och upplysning? Jo, just deras, fom, i besittning af de allra bästa kunskaper och med största insigt af samhällets behof, antingen icke med sin högre erfarenhet deltaga i det offentliga ordet uti tidningarne och dermed adla dessas werksamhet samt öfa deras helsosamma inflytande på samhället, eller ock i stället förnämt sätta fig öfwer och flå röförat till för allt som yttras i de allmänna bladen, såsom warande blott tidnings-prat, antingen det är klokt eller galet. Så lunda blir då war yttrande rätt ej fällan just genom de s. k. bättres samwetslöshet och lättja handlöst lemnad at ett fåtal af okunniga och ilskna tidningsskrifware och derigenom en förbannelse i stället för en wälsignelse för folken. Dock är det länge sedan en kändsak, att man ej längre blott underwisar folket från predikstolen och ej dömer det allenast wid domarebordet; ty det allmänna wettet är nu blifwet en makt också, folfupplysningen är ett oafwisligt tidens behof, allmänna wiljan och det of: fentliga omdömet hafwa wunnit en ofantlig styrka och ingen makt kan i längden motsta den offentliga yttrande rättens malt. Derföre är det ju en samwetssak för hwar och en upplyft menniska, att tidningarne blott ma funna föra sanningens och det rättas sak. Men, man säger: detta tal om massornas upplysning, om förnuft och frihet, befordrade af det olycksaliga tidnings-pratet, werkar thronens och altarets fall samt werldens under: gang. Nej, J tlentrogne! det är icke sa. Skötes wår offentliga yttrande rätt samwetsgrannt af wåra bäste män, få blir sanningen nog alltid bestandande och fame hället utwecklas just derigenom allt lugnare, ej heller tages tron från det trängtande memiiskohjertat derigenom att allmänna wettet blifwit en ut funhällssmatkt. Der före inse och medgifwa äfwen samlällets meft upplyste medlemmar och dess redligaste förmän, att för hwar och en stor sak i wår tid är, utom annat, också tidningarne ett ganska kraftigt medel. Detta är för mången grufligt, men i allmänhet dock sant! Ty det fria ordet, som städse befordrar samhällets utweckling, är dagens lösen, protestantismens wigtigaste arf, den konstitutionella were dens grund och sjelfwa kristendomens wälsignade följd, samt derföre och oemotståndligt. Ma derföre alla Vans dets myndigheter och kunnigaste män träda i spetsen för det fria ordet (som da ej längre hwarken är eller fär kallas tidnings-prat, enär det uttrycker de bästes wett och erfarenhet) och må de nu så ängsligt slutna brödraskaperna för matten och tron uppriltigt och willigare werla för förnuftets rätt, folkupplysning och nyttiga famhällsförbättringar i hwarje riltning. Då skulle ej fom nu det oförnuftiga vurmeriet trifwas få wäl jemte en oföre dragsam högtro (fom begge ingalunda hedra wår tid), månget maftens tillgörande skulle da ej sprida en tyst —— — —— —I—————