— —ä Tä————— vJ)ssllOAOA — Ja, det gjorde jag visst. — Hon måtte allt ha varit skön i sina unga år, menade Anna. — Föreföll det ej, som du sett henne förr? Fanns det ingenting i hennes ansigte, som återkallade något minne från förflutna tider? — Nej, min vän; — huru skulle det vara möjligt? Du vet, att jag vistades i Lund, då hon som kronprinsessa uppehöll sig här. — Det minnet jag hänsyftar på är mycket, mycket gammalt. — Tänk noga efter! Är det ej, som hade du förr sett dessa milda ögon fästade på dig? . Anna runkade på hufvudet, och Carl återtog. — Vill du jag skall säga dig hvar och när du såg dem? — Låt höra, jag är helt nyfiken! — I Marseille. — Trar du, Carl! utropade Anna och blickade förskräckt på honom. — Nej, jag är fullkomligt vid mina sinnen, och till bevis derpå vill jag erinra dig om vår räddande engel i Marseille, som ryckte dig från döden och oss båda ifrån att omkomma af nöd i tt främmande land. — Men jag förstår icke, sade Anna, hvad sammanhang detta har med .... — Sveriges drottning, vill du säga. — Du skall strax begripa det. Barnet, som mot oss utötvade in första handling af barmhertighet, är nu Sberies Drottning. Det var Desideria Clary, som räckte tvenne faderoch moderlösa varelser från