icke tagit något af det funna. Den kloke Domaren, som syntes på förhand känna den enes ärlighet och den andres bedräglighet, gick på följande sätt tillväga: Han lät båda framställa sin utsago, och meddelade följande utslag: Då den ene af eder förlorat 800 R:dr, men den andra blött funnit ett knyte innehållande 700, så kan den förstnämdes penningar icke vara desamma, som den sednare funnit. Du, ärlige vän, tager alltså de penningar du funnit, tillbaka, och behåller dem i godt förvar, till dess den kommer, som blott förlorat 700 R:dr. För dig, deremot, vet jag intet annat råd, än att du får vänta till dess den kommer, som har funnit dina 800 R:dr. Så talade domaren, och dervid blef det. — Benjamin Stricker i Columbia i Södra Carolina drifver en liten handel med Ostron, och då det just icke är den bättre delen af stadens befolkning, som besöker honom, händer stundom att hans kunder betala med falskt mynt. Sålunda fann han en afton i sin kassalåda en sedel på tre dollars, som befanns vara falsk. Då han ej hade lust att förlora hela denna summa, vände han sig till en god vän, Craddle, som var en illparig skälm. Hör på, Tom, här har jag en skickligt efterapad sedel, som någon kanalje prackat på mig. Om du kan skaffa mig af med den, skall du få hälften med. — Fär jag se? sade Tom och undersökte sedeln noggrannt, hvarefter han stoppade den i sin ficka. Topp! svarade han och lunkade sina färde. En half timma derefter steg han åter in i sin vän Benjamins bod, köpte ett trä ostron för 13 dollar och räckte fram den falska sedeln till betalning. Gossen, som stod vid disken, sneglade misstänksamt på sedeln, men hans tvekan skingrades, då Tom anmärkte, att det var onödigt att stå och glo så der på sedeln, emedan Tom fått den af hr Stricker sjelt. Gossen tog då emot den och gaf Tom 1 aza dollar tillbaka, hvarefter Tom förfogade sig bort med sina ostron. På vägen mötte han Benj. som frågade om han blifvit af med sedeln. Jojo men, der har du din andel, sade Tom. Benj. gnuggade förnöjd händerna, men om aftonen då han räknade sin kassa, påträffade han till sin öfverraskning sedeln. Hvar har du fått denna fördömda sedel, röt han åt gossen; kunde du ej se att. han var falsk? — Jo, nog tyckte jag det; men Tom Craddle påstod, att han fått den af herrn, och derföre trodde jag att den var äkta!. — Benj. ref sig i hufvudet, men fann sig i sitt öde och uppförde ostronfatet på vinstoch förlustkonto. — En tysk tidning berättar följande anekdot om prinsen af Wales: Drottning Victoria brukade ofta inbjuda några skolgossar från Eaton till slottet Windsor för att leka med de kongl. prinsarne. De unga lorderne mottogo ej synnerligt gerna inbjudningarna, ty den engels ska ungdomen är blyg ända fill ytterlighet. När således gossarne kommo till slottet kunde de under de första timmarne ej komma sig för att leka något; blygheten ötvervanns dock slutligen och de unga prinsarne och lorderne voro snart i full fart att sprinklättra, kasta boll, fäkta och boxas. Efter en sädan under lekar tillbragt dag kom prinsen af Wales, da 11 år gammal, i sin moders kabinett med ett troligen under lekarne erhållet svullet öga. Drottningen, som tyckte sig märka af sonens sinnesstämning, att det svullna ögat ej rar följden af en florettstöt, frågade prinsen om orsaken, men på sin upprepade allvarlig sa fråga fick hon ej något annat svar af honom än att han ej ville vara någon ,ang gifvare. Na, så skall jag väl ända få reda på sakenk, sade drottningen och lät till dagen derpå inbjuda samma gossar, som varit på besök den ifrågavarande dagen. Då ungherrarne voro samlade kom drottningen in till dem och frågade: Hur har prinsen af Wales fått sitt svullna öga? Allmän tystnad. Gerningsmannen var lam af förskräckelse och de andra ville ej heller vara ,angcifvare. Plötsligt bemannade sig den skyldige, trädde modigt fram och sade: ;Han Se TT 1 navn AA C