Unsändt). Något om Cramrska fritänkeriet, till begrundande och upplysning för allmänheten. Dav. ps. 51: 12—15. Ändtligen har den ryktbara boken Afskedet från Kyrkan af J. N. Cramer kommit i mina händer, och har jag nu genomläst den, samt dervid funnit med hvilken utmärkt stilistisk skicklighet den är författad äfvensom den serdeles förvånande förmågan hos författaren att nedsmutsa Guds heliga ord. Den hånande anda, som genomgår boken, vittnar ovedersägligen om en ganska oren källa, hvarutur detta verk flutit; och, ehuru man väl påträffar en och annan rigtig sats, har dock det hufrudsakliga och mesta af Herr Cramers bibeltydning ett märkvärdigt slägttycke af djefrulens biheltydning då han frestade Christus (Mattk. 4: 1—10.). En viss prestmans för några veckor sedan fällde yttrande om nämnde bok, att dess författare lider af andelig vattuskräck, är alltså serdeles betecknande. Det rasande djuret djefvulen synes nemligen hafva bitit Ilerr Cramer, och nu biter han omkring sig på sina medmenniskor genom bokens spridning. En af vattenskräck angripen skyr eller förskräckes för allt vatten. Så skyr ock Herr Oramer den rena sanningens lifgifvande källa; sätter förnuftet till centrum i religionssystemet; vill på sådant sätt omkullkasta christendomen och bygga en ny kyrka, men bygger i stället ett korthus af conclusloner på conclusioner. Detta är mitt allmänna omdöme om den ifrågavarande boken. Alt omkullkasta christendomen går dock icke för sig; alldraminst så lätt som Herr Cramer och hans anhängare tänka. Flera serskilda gånger, under förflutna tider, hafva Cramerska religionssatserna varit å bane, ehuru de hvarje gång framträdt under något olika skepnader; men ännu står Christi kyrka och Christi lära predikas samt sprides mer och mer. Ilvad är orsaken dertill? Hade christendomen varit en falsk lära, så hade den väl längesedan försvunnit och en ny religion inträdt i stället; men så är ju icke förhållandet. För att på förnuftets väg komma till rätta begrepp i religionen, bör man börja med Gud. Ian är det sanna centrum i religionssystemet, och förnuftet är endast ett af honom erhållet ljus, som skall belysa de saker, efter hvilka man forskar. Detta ljus måste ställas så, att det gör den största möjliga nytta. Vill man t. ex. i ett mörkt rum, med ljus i handen betrakta en tafla; icke bör man väl hålla ljuset midt för taflan, så att man sjelf kommer bakom ljuset, i förhållande till den tafla man beskådar, ty då får man origtiga begrepp om en stor del af hvad taflan föreställer, emedan ljuset hindrar att se allt. Så äfren med förnuftet, då man dermed vill belysa religionssystemet och dess medelpunct Gud. Men, hvad är Gud? Detta var den första frågan jag, för ett år sedan, framställde i tidningarna till Herr Cramers besvarande. Då ansåg han den så ,enfaldig att han icke bevärdigade den med något svar, utan hänvisade till Catechesen. Sedermera fann man i Gotlands Tidning år 1860, N:o 16, 3:dje sidan 1:sta spalten de 9 sista raderna, att han, lika litet som någon annan, kunde fullkomligen besvara denna fråga. Dock — han har hänvisat till Catechesen, och måste således antagas mellylfva: att ,,Gud är en ande, ett osynligt väsende, med alla de högsta fullkomligheter: evig och oföränderlig, allestädes närvarande, allvetande och allvis, allsmugtig, helig och rättvis, sannfärdig, god och barmhertigL.