(Forts. o. slut fr. föreg. N:o). Säker inom sådana utanverk af det allmänna vettet, skall kyrkan kunna besegra svärmeriet och behöfver då ej försvara samhällslugnet och samvetenas frid blott med bihelspråk, för hvilka läsarne för ett enda af presten ger honom 10 till svar. Helst då predikofriheten nu är större än förr, så vinner läsare-presten, om han blott har starka lungor, ofta lätta segrar öfver barn, gamla enfaldiga gummor och unga lättretliga flickor (dem han särdeles gerna samlar omkring sig) genom fasliga målningar af helvetets glödheta pina och dylika råheter (hvilket från poötisk synpunkt också är matt och uselt). Men, med det allmänna vettet till bundsförvandt, skulle kyrkoläraren segrande uppträda mot vinkelprofeten, (hvilken oftast säger sig troget tillhöra stats-kyrkan, hvars förmåner han, såsom andra, nog tänker i sinom tid att njuta), utmana honom till offentligt samspråk med tal och svar bland förnuftigt folk, bevisa hans läras falskhet inför en upplyst allmänhet och drifva honom till att uppgifva sitt tros-system eller läro-program: man finge då klarligen se huru detta hänger ihop med skriftens åberopade ord och sundt förnuft! Nej, kyrkan och alla hennes trogna måste följa dessa läsare på spåren, höra deras s. k. föredrag, visserligen värmas af deras nit om det är kristligt, men också beifra deras öfverdrifter samt framförallt med skärpta blickar följa meningen med deras grundläggande af en ny kyrka midtibland oss, liksom ingen kristenhet eller lutherdom här vore grundad af Ansgarius och Vasa; en ny kyrka, hvars murar inför våra ögon resas, månne med lagens bifall, men helt säkert med dryga skattebidrag af enfaldiges silfver och guld, under det de innerligen förakta den Svenska statskyrkan, hennes tjenare och åhörare, och för hvilka dessa väckta själar ifrigt bedja såsom för blinde hedningar, döde och evigt förtappade varelser: är detta förnuftigt, kristligt? Vi böra noga följa dessa smygande svärmare, som visserligen ofta säga många allvarliga ord och stundom ådagalägga talang och en glödande tro; men genom sina dystra läror och enfaldiga fördömmelser af Guds sköna och herrliga natur, all mensklig oskyldig glädje, af all barnslig lek och till och med nödtvunget arbete af hvarje praktisk samfundsnytta, af all bildande och nöjsam konst, vare sig skådespel, musik eller dans, och allt slags verldslig vetenskap, äro de farlige, då de vända de enfaldigas sinnen från ett jordiskt Fädernesland och dess möjliga bestånd, derigenom att de ånyo frammana dessa hemska munk-figurer och suckande nunnor, som snugga efter trosförföljelser som ingalunda finnas, och hvilka såsom blinda redskap för sina osynliga mästare hota Landet med medel-tid, mysticism, mörker, andligt förtryck och politiskt slafveri. Bland läsarne finnes sannerligen mycket godt, fromt folk, men en stor del af dem är alldrig en grand bättre än andra fattiga syndare, utan lika osannfärdiga, egennyttiga, obarmhertiga och högfärdiga med pråliga kläder; och, då de före sin väckelse ofta varit de ystraste verldens barn i alla afseenden, äro de nu vanligen långt mera bittra än andra menniskor, mer sjelfkära, ofördragsamme och fördömmande (ja, till och med af egna barn och föräldrar, om dessa icke följa deras tro): men vi skole ej glömma, att de haiva — ——