(Insändt.) — Vid Gotlands-Fanan! Kring oss har krigets åskor länge dånat Och skördat offer, blod och sorg och tårar; Och mången hjelte har vår verld förvånat, Fast han den höljt med lik och nöd och — bårar. Men ännu Sveriges Konung älskat freden — Hans folk är tryggadt ifrån våldets flamma! Och derför vi på gamla Gotlands-heden En bön till krigets, fredens Gud framstamma: Ack, hör vår bön Du gode Gud, Som oss en älskad Konung gaf! Det är blott hjertats sanna ljud, Som ber Dig: öppna ej en graf För någon tårsylld, någon bittert smärtfull maka, Som blott på flydda hjerteminnen ser tillbaka. Låt frid i våra hyddor bo, Och kärlek till allt sannt och skönt — Och sällhet, glädje, ständigt gro — Och hjertats milda frid belönt: Py Du ej skapat oss att våldsamt, fasansfullt hvarandra mörda Vog döden ändå mången har, att med sin lia här på jorden skörda. Men komma strider, komma sorg och faror — Vi trottsa dem — ty Himlen är vår brud. För hennes blick försvinna våldets skaror — I hennes sköte bor en rättvis Gud; Och när vi trycka oss till hennes hjerta, Då flyr från själen fruktan, sorg och smärta. Vär arm är stark, när fosterlandet kallar Dess Söner ut, att kämpa för dess väl. När krigets, stormens vilda röster skallar, Då finns i allas bröst en enda själ, Som, hvilande på Svenska Lejonhuden, Blott väntar att till striden blifva bjuden. Och vi, som älska Gotlands sköna stränder, Som älska doftet från dess skog och lund — Vi äro fjärran ifrån andra länder Och sluta derför här ett varmt förbund: Att troget skydda Gotland och dess fana, Samt frihet hjeltemodigt för oss bana. L. ÅN. —