WISBLT den 30 Maj. Folk-bildningen eller Kyrkan och hennes utan-verk. (Forts. fr. föreg. N:o). Men vi antaga så gerna, att kyrkan sjelf inom sig har nog ljus och kraft att genom sin egen fasta lärobyggnad och sina lärares nu så växande nit och allvar ställa sig åter midt i byn, d. v. s. efter en förnuftig plan angripa det onda, samla kring sig den förspridda hjorden, kristligen upplysa de enfaldiga, trösta do förtviflade, näpsa de halstarriga, afslöja de farliga villoandarne samt återföra lugnet och trefnaden i vårt skakade samhälle. Men detta kan kyrkan omöjligen ensam uträtta i vår stormiga tid: hon förmår nu ej mera försvara sig blott med sina trosläror och det predikade ordet, utan hon måste äfven verka med andra yttre medel, d. v. s. vänta sig och få hjelp i detta svåra arbete af den verldsliga armen, at det allmänna förnuftet, af den ädelt upplysta lärdomen och af alla goda medborgare, hvilkas samvetspligt och skyldighet det ock är att värna Landets religion och nitiske lärare genom ord och handling; m. e. o. kyrkan måste ej blott bygga Zions murar högre och fastare, utan ock utvidg: och befästa borgens mångfaldiga utanverk. — Allt detta veta kyrkans män full väl; men de må icke undra öfver, att den enfaldiga menigheten veklagar och förskräckes af alla dessa stridigheter i tro och religion, i det enskildta och allmänna, och önskar skydd och upplysning, samt att den tänkande medborgaren, utan all tanke på ofelbarhet i dessa ömtåliga ämnen, likväl tycker, att kyrkan just nu skulle, till och med lifligare och kraftigare än hon redan gör, förstärka sina utanverk eller på allt sätt understödja och utveckla den allmänna upplysningen och menighetens samhälliga bildning, så att hon derigenom måtte mot förrillelserna vinna stödet af en upplyst, sjelfmedveten och stark folkvilja eller allmän opinion, som då kring henne helt säkert skulle blifva hennes (såsom vi här kallat det) fastaste utanverk. Vid dessas befästande skall allt godt folk visserligen hjelpa presterskapet; men detta bör alltid sjelft gå i spetsen för hvarje andelig utveckling. Så bör då, enligt vår förmening, kyrkans män med all makt och i främsta rummet drifva på barnundervisningen såväl i lärdomssom uti folkskolorna (hvilka sednare väl är K. Carl Johans välsignelserikaste regerings-handling), uppmuntra lärarne och barnen genom sin flitiga närvaro (som kanske borde i skolans diarium för hvarje besök antecknas), hafva ett vaksamt öga på Folkskolelärareseminariet, så att undervisningen der sker med tillbörligt nit och ständig punktlighet till en helsosam föresyn för hela stiftet, och ändtligen någon gång ordentligen visitera hela folkskole-väsendet på landsbyggden, samt noggrant uppmärksamma barnundervisningen äfven i de enskildta läro-anstalterna och pensionerna, isynnerhet med afseende på religions-läsningen och sedligheten inom dem. Kyrkans män böra ock befordra bildandet af socken-boksamlingar (underligt att sådana ännu saknas i somliga städer!), uppmuntra hvar och en person eller kommun som deruti utmärker sig, möjligast sprida, utom annat, den nyttiga skriften Läsning för Folket, och i allmänhet all förnuftigt religiös, men ock hvarjehanda historisk och naturvetenskaplig läsning (såsom en nyttig motvigt till det öfverspändt andliga vurmeriet); äfven