Ett besök i Ebba Brahes graf. Vår verkliga natt är lifvet, och morgonens första gryning som bringar oss vishet, — är döden?. Bulwer. Jag hade tillbragt någon tid af högsommaren 18t hos vänner, boende inom Weckholms församling i Upland. Landtlif och landtluft äro för stadsboen lika lifvande, som den friska käl lan för den trötte vandraren. De svala vindarna, de sorlande bäckarna, doftande ängar och böljande åkerfält, trädens susning och sjelfva slagans enformiga ljud, allt förekom mig som idel fridsbilder och fridstoner, hvilka välgörande inverkade på helsa och sinne. Omhuldad som jag var af en sann och verklig vänskap (denna lifvets sällsyntaste perla), hade dagar och veckor hastigt ilat framåt, utan att jag visste hvart de så hastigt tagit vägen. Slagorna hade tystnat, och höst-stormarna började redan öfverströ marken med gulnade löf; mörkare rullade vågorna emot stranden, och tröttade af sina många färder, och längtande efter vinterhvila, hade ångfartygen, hvilka förut så glädtigt simmat om hvarandra på böljor blå, nu annonserat sina sista reseturer, hvadan de borttavarande, som ärnade medfölja något af dem, måste tänka på återtåg till sina hem. Men ännu hade jag ett besök att aflägga, innan jag lemnade orten och det vänliga hem, der jag så länge hade gästat, ett besök hvartill Dok