(Slut från föreg. N:o). Detta i allmänhet; men, om man har hjerta för folket, hvilket man på de sista tusen åren föga upplyst utom genom evinnerliga utanlexor, känslopjåsk och långa tal om det som ingen menniska nånsin kan fullt fatta eller man alldrig tviflat på, huru mycket är icke att göra på detta Stora fält för fosterlandsvännen genom vår oflentliga yttrande-rätt för att klarare reda begreppen till sedlighetens höjande, allmänna hushållningens utveckling, o. s. v., allt till Sveriges förkofran i alla hänseenden! Svenska bonden känner mycket väl t. ex. Eleasar, E igyptens tio plågor, Judarnas häf-offer och Kanaans land, men föga om Thorgny, Engelbrekt, våra största Konungar, Fä derlandets herrliga danad och förmåner samt vår egen stats-författning. För att ändra detta underliga förhållande, böra alla bildningens krafter sättas i rörelse och hvar och en efter förmåga göra sig mödan att upplysa allmänheten samt på allt sätt för detta stora ändamål begagna sig af publiciteten. Men detta skall ske ej blott ar enskildta personer, utan isynnerhet också af corborationerna, sällskaperna och föreningarne, hvar och en i sin sak. Sålunda skulle sidningarne, understödda af Landets bästa förståndskrafter, gifva menigheten den yppersta ledning och uppfostran till praktisk sundt förnuft, mycket säkrare än genom det som deras spalter nu vanligen bjuda på: detta skulle afstyra otaliga misstag och skador, hastigare sprida allehanda förbittringar, bli en helsosam motvigt mot råheten, vurmeriet och egennyttan, väcka menighetens förtroende för de hittills med skäl misstrodda s. k. herremännen och verka allmännare belåtenhet; men detta vinnes icke, enligt nyaste Amerikanska termen, bara genom en mästerlig overksamhet! Och efter som vi icke bo uti vildmarken, utan i ett kristligt samhälle, hvaraf vi njuta så många dyrbara förmåner, är det ock vår pligt att icke sätta ljuset under skeppan, utan ärligt upplysa våra bröder till rätt, förnuft och sanning. — Vi lefva Gudskelof ej mera i de mörka tider, då man vågade uttala den skamlösa satsen, att bonden eller den stora menigheten icke behöfde veta mer än att betala sin skatt och tro sin prest. Men sedan dess har folkmakten och friheten tagit en ofantlig tillväxt, hvilket öfver allt gjort massorna ganska hotande för de få maktegande, märk väl, om de förra få qvarstå i sin gamla okunnighet. Derföre är det väl både rätt och klokt, att i ett kristet, protestantiskt och konstitutionelt land icke längre skymma ljuset, qväsa förnuftet och bjuda till att vilja hålla menigheten i mörker, utan på allt sätt befordra dess sedlighet och upplysa dess vett, då folket i alla fall förr eller sednare tager till sig samhälls-makten: är det då ej bättre att tala till ett folk, som kan ta förnuft och att hellre lemna väldet åt ett upplyst än åt ett okunnigt och illvilligt folk? Vi vilje ej påstå, att man just vill hälla massan från ljuset, men man skall allvarligare, på flera sätt och i mycket större mått meddela detsamma. Derföre skola då alla goda och upplysta medborgare icke med förakt eller fruktan vända sig från folket, utan med kärlek och förtroende närma sig det, tänka sig in i dess förhållanden, med vänlighet undervisa det vid alla tillfällen, ständigt nn NN h NÄ LNHHLIYv L hh OO — — 6—