Man hade nämligen sökt ut den vackraste flickan i trakten och klädt henne till Blekingsbrud. Åtföljd af en bröllopsskara, skulle hon uppvakta de kungliga med ett tal, stäldt till konungen, hvaruti hon tolkade folkets kärlek. Carl Johan fann sig öfverraskad så väl af tillställningen som af den unga brudens ovanliga skönhet. Hon var så vacker, att i hela den lysande samling, som omgaf konungen, fanns icke ett enda ansigte, som kunde täfla med hennes. Utan att stappla, med en klar och välljudande röst, hade hon framsagt sitt tal; då det var slut, nedlade hon för konungens fötter en frisk lagerkrans. Carl Johan lät fråga efter hennes namn. Elsa Larsdotter från Nygård, blef svaret. Konungens kammarherre uttalade å monarkens vägnar hans höga tillfredsställelse med både talet och den vackra öfverraskningen. Elsa belönades med några dukater, och konungen lofvade att ytterligare komma ihåg henne med en brudgåfva på hennes verkliga bröllopsdag. Vid detta löfte blefvo den unga flickans kinder bleka, och ett par stora tårar runno långsamt och förstulet utför hennes kinder. Afsjungandet af folksången slöt tillställningen. I Carlskrona hälsades konungen, liksom ötver allt, med den lifligaste enthusiasm. Ett nybygdt linieskepp skulle tagas ur dockan. Konungen hade lofvat att med sin höga närvaro bivista denna högtidlighet.