WmISBX den 8 Mars. De sex guld-kaggarne. Denna skimrande titel uppväcker kanske hos mången läsare tanken på någon saga ur tusen och en natt; och den affär, rörande en strandningshändelse på Gotland i hvilken dessa guld-kaggar utgjort glans-punkterna, har ock af vissa tidningar blifvit behandlad såsom en lockande saga, späckad och utstyrd med äfventyr af våld, slem vinning och hjertlöshet, här och der på bekostnad af sanning och verkliga förhållanden. Af flera uttryck i de offentliga yttringarne om denna sak ser det verkligen ut som man antingen icke känt eller icke velat känna det rätta sammanhanget, utan man finner tydligen att någon gammal färgläggare med ej så liten elakhet och con amore målat, ja utmålat saken, och att man icke varit så noga med det historiska, utan strukit på med bred pensel för att vinna effekten af en pikant tidningsartikel, föga aktande om man ock dermed trädt sanningen för nära; hvarigenom man djupt förorättat enskild man, kastat skugga på en hel Jandsort med dess embets-män, handelscorps och oskyldiga befolkning, ja hela Riket, samt dervid till och med framdragit personer af den ställning, som bordt befria dem från hvarje onödig inblandning i en klandrad affär. Man har då af lättsinne framställt Gotland såsom en förderfvets håla för alla skeppsbrutne, der de ingalunda böra vänta på stranden hjelpsamma kristna menniskor, utan blott ett skamlöst dyrköpt bistånd eller rent af fullkomlig plundring, samt dervid äfven framkastat skymtar af forn-sagan om ,den hvita hästen och lyktan, som skulle lockat seglaren på strand; man har ock osmakligen gycklat med psalmens ord att Gud måtte välsigna sjö och strand, ej låtsande om att denna bön tusende gånger uppstigit ur rena hjertan hos ett folk, af hvilket en stor del måste hemta sin näring af det vådliga fiskeriet i öppna hafvet. Detta anfall mot land och person, eller mot Gotland och en dess verksammaste affärsman, Hr Consul Enequist, är så mycket skamligare som man icke tyckes vilja lyssna till Hr E:s upplysande genmälen, icke sansat sig att afvakta slutlig dom och ej heller vill ömma för hans kända handelsförluster, dem han dock burit bättre än de flesta i förra kritiska tider. Och ännu hjertlösare vore hela detta förfarande mot honom ifall man kände, det vi hälst ej vilja tro, de hårda pröfningar af många slag han de sednare åren fått uthärda. Detta obilliga anfall mot Gotland och Hr E. må då fägna lättsinniga tidningsskrifvare och deras likstämda läsare; oss fägnar det ingalunda: dess hårdbet och orättvisa upprör vårt sinne, likvisst icke mer än att vi med möjligaste oväld skola försöka att med några ord (det vi hittills varit förhindrade från) upplysa saken, så att hederligt folk, som vilja taga skäl, må kunna erfara det af oss kända förhållandet i denna cause celcbre samt derigenom ock inse flera omständigheter vid strandningarne på vår kust. — Dock må ingen tro, att vi, vare sig af en missförstådd patriotism i och för Gotland eller af personliga förhållanden, vilja försvara en dålig sak, som till och med kunde nedsätta Fäderneslandets anseende; nej tvärtom: låt svart gerna för vår del få vara svart, men låt då det som är hvitt också få vara hvitt! Och att vi städse hyst dessa samma åsigter i detta hänseende, kan man finna af en arbTjbH —7 — — —