desse bolag för sina åtgärder taga väl betaldt och måste taga rätt väl betaldt, det hoppas vi nu kunna göra klart. Då man alldrig kan veta hvarest och när skeppsbrott kunna ske, så måste man ju kring Landets alla eller farligaste kuster hafva ständiga utkik, natt och dag, naturligtvis oftast förgäfves, och detta kostar mycket pengar; helst stora uppmuntringar och lockande premier dessutom måste lofvas dem, som hålla utkik i värsta väder och långt från hemmet, äro mest vaksamme eller hvilka först anmäla att fartyg strandat. Dessutom måste på vissa stationer finnas väl betalda kommissionärer, som hålla ihop vaktfolket, aflöna och anföra det, o. s. v. Och ändtligen, för att kunna något uträtta, böra väl icke bolagets män komma till strandnings-platsen med tomma händer, hvilket vore barnsligt, utan man måste hafva till hands alla de mångfaldiga och dyra anstalter och medel, som behöfvas för räddnings-arbetet. Men, då skyndsamhet vid skeppsbergning är så vigtig och man vanligast omöjligen kan hinna föra dit nödiga bergningspersedlar från långt håll, så måste allt detta beständigt vara att tillgå just der på strandningsplatsen. Derföre måste då bolaget på ganska många ställen af kusten hafva stora kostsamma byggnader uppförda, för att deri förvara bergnings-donen, såsom större och mindre båtar med allt behör, tåg, kettingar, svåra ankaren, m. m., samt dessutom nödiga magasiner för bergning af gods, m. m., hvilket går till betydliga summor och för hvilket allt ej sällan stora räntor under flera år förgäfves förspillas. — — — — — AR Så inträffar då ett skeppsbrott: nödskotten dåna, den skeppsbrutna besättningen har kanske redan sökt sin räddning i mersen och flaggan på half stång darrar på det i brott-sjöarna arbetande fartyget, som måhända långt till sjöss knappast kan varsnas i land för mörker eller tjocka. Men utkiken hafva dock märkt olyckan och skyndsamligen anmält den, så att räddnings-manskapet redan är der på stranden, och har båtar, m. m. framsläpade. — Nu, min Läsare, Hrr häcklare vid pennan i den varma nattrocken eller affärsmän, som på vissa orter, der man ej kan göra i skepps-bergning, afundas Gotlänningar deras tillfälliga strandnings-vinst, sägen mig nu huru man skall rädda skepp och gods! Tron J att bolagsmannen eller hans kommissionär blott behöfver visa penning-pungen för att få manskapet, en fri och välmående allmoge, att blott för vinningen slita sig från hustru och barn, vräka sig i båtarna och trottsa de rasande bränningarne i ett väder, då den raskaste karl kan dränkas på en alns vatten? Nej, tron ej att vårt folk är så uselt, att det bara för en ringa penning säljer sitt lif och sina familje-pligter! Ingalunda. Men, drifne af upphöjda känslor, af det manligaste mod i farorna och isynnerhet för att rädda nödställda menniskors lif, ila våra raska öboar alltid till räddning, om möjligt är, helst om de dervid uppmuntras af affärmannens eget föredöme, när denne först stiger i båten, sjelf raskt fattar åran och blöter skjortan, han såsom den simplaste arbetare. Derföre känna vi ock strandningskommissionärer, som efter sådana upprepade färder, för lifs-tiden fått en förstörd helsa. Och veten, att det då ofta kan gälla en liffarlig ut-rodd af hela mil och att bergnings-mödan stundom kan räcka flera dagar i det värsta väder! — Nå, undrar man nu på om dessa strand-vakter, detta Ög NN