DKIIUTIIILE LXT SPP VID (Ur en Korrespondens.) Man gör sig i allmänhet den föreställningen om Lappmarkerna, att de äro uteslutande upptagna at nakna, ödsliga berg och klippor, otillgängliga för kolonisation och växtlighet. Sommartjokkos dal, Layds delta land, Qvickjock äro stående bevis på oriktigheten af denna uppfattning. Det är sannt, att Lappmarkerna i allmänhet äro berguppfyllda; men man får dervid icke glömma de otaliga vattendrag, som vattna foten af dessa berg och nistan öfverallt bilda bördiga dalgångar. Att påräkna någon ovanlig sädesproduktion i dessa högt belägna trakter, vore naturligtvis orimligt; men hvilka ypperliga och talrika tillfällen till ladugårdsskötsel. Om de få nybyggare, som här slagit ned sina bopilar, voro ett driftigt, raskt, sparsamt och om landthushållning det ringaste upplyst folk, skulle de på få är kunna samla sig ansenlig förmögenhet. Men långt ifrån att tänka på någon slags hushållning eller att åstadkomma någon ladugård, låta de sina få husdjur under sommaren beta på ängar, hvilkas yppiga gräs nästan döljer dem, och när hösten kommer, iär det nöden, som skall drifva dem till att afmeja så mycket, som de arma djuren nödtorftigt behöfva under vintern, under det de sjelfva sofva bort sitt usla lif och fördränka sin besparing i det till omåttlighet förbrukade kaffet. Ladugården är ej i deras smak. Det enda som kan väck: dem ur deras domning är jagten och fisket, goda nog i sig sjelfva och som binäringar, men hvilka, gjorda till hufvudsak, hittills ländt hvarken dem sjelfva eller landet till någon bätnad. En annan näringsgren för ett inskränktare antal af dem är perlfisket i den deraf benämnda Perlelfven, ett liten vattendrag, som lilla Lulcå elf upptager. Det är en känd sak, att öfverallt, der naturen sjelf till hufvudsaklig del sörjer för menniskans behof, inverkar detta förvekligande på henne. Södern och den högsta Norden räcka härutinnan hvarandra handen. Lappen eller nybyggaren behöfver blott skjuta ut sin båt, kasta ut sitt spö eller nedsänka sin håf, så har han sin rikliga spis för flera dagar. Till och med öfverst på fjellen påträffar man här och der små sjöar eller tjernar, instängda af klippor, utan aflopp eller tillflöde, men öfverfulla af fisk. IIvarifrän eller huru den kommit dit kan icke jag förklara. Man har deröfver endast gissningar. Högt upp finnes blott röding, men längre ned harr, foreller, den s. k. Lappmarkssiken och andra vanliga fiskslag. Vid kusten känner man på flera ställen icke till stockfisk, som söderut måste finnas på hvarje bord om Julen, utan man lutar gädda, Lappmarksgädda, och eder ödmjuke tjenare bespetsar sig (i parentes sagdt) på att i afton Julafton — bli trakterad af just den sorten. Af fågel finnes väl nu ojemförligt mindre än förr; men likväl på sina ställen rikt nog. Kamas och Torres stränder hvimla af änder, gäss, svanor, och ehuru dessa sednare torde vara fridlysta, är frestelsen dock alltför stor för traktens innebyggare, ty innan svanornas vingar hunnit växa ut och sätta dem i stånd att flyga, blifva de ett lätt rof för innebyggarnes käpp. Det är vid dylika tillfällen man får höra mödrarnes sång, liksången, som kan skära en genom märg och ben — den klagande, men klangfulla svanesången! — I granar utefter Kama elf bygger sidensvansen sitt bo, lärkor af en särskilt art äro egendomliga för LappASAAA AH ::. 112 I 1 Fr KL