Sedan moröttorna äro upptagna förvaras de i en källare, eller i brist deraf nedgräfvas på någon torr, högländt plats, som ej besväras af vatten, helst någon sandbacke. Man gräfver en 1 fots djup och 3—4 fots bred graf, längden rättar sig naturligtvis efter den mängd som skall. förvaras; i denna graf lägges nu morötterna så tätt som möjligt, och så högt att de bilda en spetsig rygg, höjden bör likväl ej öfverstiga 11—2 alnar, emedan morötter hafva benägenhet att lätt taga värme och då förr skämmas. De täckas med friska granrisqvistar, hvarpå bredes några tum tjock sämre, men torr halm, och till sist täckes det hela med den ur grafven gräfda jorden. Derjorden ej är tillräcklig, gräfver man på båda sidor om grafven ett smalt dike, som tillika tjenar till att afleda regn och snövatten. Har man mera morötter än som rymmes 1 en graf, gräfver man bredvid den första ytterligare en eller flera dylika. De morötter, som äro ämnade för kökets behof till matlagning, böra hvarftals blandas med jord, emedan de annars förlora mycket i smaken. När man under vintern skall begagna morötterna aftagas betäckningen på en liten bit och tages då för 1—2 veckor i sender, hvarefter öppningen åter omsorgsfullt igentäckes för hvarje gång. Man börjar helst på ena ändan af grafven som för hvarje gång man uttagit sitt behof derigenom förkortas. —n.