sjukdom, och af läkaren blef jag förbjuden att i minsta mån anstränga dem. Min mor, som fruktade att hennes son skulle blifva alltför stor idiot, befann sig nu mellan tvenne eldar; hon ville vårda, hon ville spara mina ögon, men ville tillika att jag skulle blifva omtalad och känd som en snäll gosse. Tvenne motsatser, svåra att förena; men en stark vilja undanrödjer alla hinder. Min morsar hade varit professor, och min mor, undervisad af honom, hade, som fruntimmer betraktad, erhållit mer än vanliga kunskaper; hon hade till och med studerat latinet och började nu att härutinnan, så väl som i matematik och geometri, uppöfva sitt lilla vetande, för att kunna bibringa mig så mycket deraf som för en nybörjare var behöfligt. — På det att min mor skulle uteslutande kunna egna sig åt sina barns uppfostran, beslöt min far att åt sin ogifta syster öfverlemna vården af sitt hus. Genom ett otroligt arbete lyckades det min mor att i mitt stackars hufvud inlägga lika mycket vetande, som de flesta andra gossar af sina informatorer vanligtvis inhemta. Hon föreläste högt mina lexor, tills de hunno fästa sig i mitt minne, och för öfrigt indelades lektionstimmarne i muntliga samtal. Emellertid öfvervann jag så småningom min ögonsjukdom, och det blef mig tillåtet att återtaga boken; men min far, fullkomligt belåten med den lärare jag egde, brydde sig icke om att förskaffa mig någon annan. Vid 14 års ålder var jag färdig för krigsakademien, och inkom i andra klassen.