2 U Nyårsqvällen. Skizz af Pilgrimen. Men detta är hos menniskan det stora, Att hon kan ega allt, och allt förlora, Och vara rik ändå och afundsvärd Med sina skatter utur minnets verld. Teyner. Det var en frisk och herrlig Novemberdag; vintern hade tidigt infunnit sig på vår halfö; de rimfrostade träden tindrade i solskenet som diamanter; himlahvalfvet var blått och klart, och på en präktig ban, mellan gästgifvaregårdarne Stora Aby och Pilkrog i Södermanland, gled en skrinda vägen raskt framåt. Tvenne män, som, att sluta af kokarderna på deras mössor, voro militärer, sutto i densamma. Den till höger, hvilken körde den eldige trafvaren, hade ett helt ungdomligt utseende: det ljuslockiga håret smög sig fram under mösskärmen, och det späda fjunet hade nyss börjat uppsticka på den jungtruliga hakan. Hans reskamrat tycktes hafva hunnit ett litet stycke längre fram på lefnadsbanan; en dyrbar pels skyddade denne mot vinterkylan; ansigtet var regelbundet, dragen skarpt markerade och ett svart här beskuggade pannan, af hvilken blott en liten del var synlig. Nå, Baltzar, äro vi snart framme? frågade denne. Ser du byggnaderna, som ligga der borta mellan träden — det är Balderslund ... jag menar att mitt fädernehem har ett välklingande, ett poetiskt namn!