de Arvids undervisning och förvandlade genom sin godhet modrens usla hem till en treflig boning. Arvids utscende förändrades äfven, det förtryckta och lidande deruti försvann, och ur hvarje drag lyste hopp och glädje. IIan arbetade med ifver och fit, och de snabba och förvånande framsteg han gjorde gaf all anledning att förmoda det han en dag skulle blifva en stor och utmärkt artist. Sjelf drömde Arvid mången gyllene dröm om framtida ära och lycka, och hvarje afton uppsände den lilla familjen en varm och innerlig bön till Gud, för Sveriges älskling och framtida hopp. Så gingo några år. En kall Januarieftermiddag vandrade en nittonårig yngling fram Riddargatan. Just vid slutet af densamma och i närheten af andra Gardets kasern, kom en släda, körd af en ung man, sättande i vild fart. Se upp! skrek den som körde. Men för sent; — ynglingen hade blifvit omkullkastad och slädan gick öfver honom. Obekymrad om offret för sin ohetänksamhet, fortsatte den öfverdädige sin färd, hvilken icke heller förhindrades, emedan det allmänna medlidandet förmådde de få, som funnos på den föga folkrika gatan, att samlas omkring den öfverkörde, som läg sanslös på marken. Undet det några gummor yttrade sitt deltagande för den olycklige, några lärgossar sin harm mot den som vållat olyckan och ett par gardister sitt ogillande öfver händelsen, lät man honom