Garibaldi har till konungariket Neapels befolkning utfärdat följande kungörelse: Oppositionen af utlandet, som har intresse i vär träldom och vår splittring, tillåter icke Italien ordna sig. Nu tyckes himlen vilja göra slut på så mycket elände. Provinsernas samdrägt och segren, som öfverallt gynnar frihetens söners vapen, äro oss en borgen, att detta rikt begåfvade lands elände nalkas sitt slut. Ett steg återstår att taga och jag tvekar icke att väga det. Den som betänker med hvilka svaga medel det lyckades en hand full tappre att framtränga till detta sund, der outtömliga hjjelpkällor stå till vårt förfogande, den skall tillstå, att företaget icke innebär någon omöjlighet. Gerna ville jag dock undvika blodsutgjutelse mellan italienare. Af detta skäl vänder jag mig nu till eder, det neapolitanska fastlandets söner. Jag har sett att J ären tappre; jag vill icke gerna ännu en gång erfara det. Vårt blod skola vi gjuta gemensamt mot Italiens fiender; mellan oss vare fred. Fatten, J tappre, den hand, som aldrig tjenat en tyrann, men som härdnat i folkets tjenst. Jag ber eder, låtom oss ordna Italien utan att uppoffra dess barn. Med eder vill jag tjena Italien och gå i döden derför. Messina den 6 Aug. 18604, Iurkhiet. Druserne lära hafva försält tretusen i Damascus och på landet deromkring tillfångatagna kristna qvinnor för 25 piaster stycket, att befolka turkarnes harem. Vid blodbadet i Damascus skola 5,000 män och gossar blifvit dödade och 800 qvinnor bortsläpade. Utom hela det kristna qvarteret hafva 850 muhamedanska och Judiska hus blifvit förstörda; 40 prester hafva blifvit dödade. De nedbrända konsulathusen lago midt i de kristnas qvarter och detta var orsaken att de följde med i förstörelsen. Grekland. Från Athen skrifves: Underrättelserna från Macedonien, Thessalien och Epirus äro ganska betänkliga. A ena sidan väntar man ett utbrott af den muselmanska fanatismen mot de kristna, å andra sidan motser man en allmän uppresning af der boende greker. Secsireis. Från Bern skrifves den 14 dennes till , Weser Zeitung: Då man på visst håll drager i tvifvelsmål Sveriges gynnsamma stämning för Schweiz, så tillåta vi oss öfversända den ordagranna lydelsen af den sista svenska noten till förbundsrådet. Den lyder som följer: Stockholm d. 18 Juli 1860. Undertecknad, statsminister för H. M. Konungens af Sverige och Norrige utrikes angelägenheter, har på behörig tid bekommit den skrifvelse, som II. Exc. hr förbundspresidenten under d. 18 sistlidne Juni till honom affärdade, och han har icke underlåtit att för sin höge suverän framlägga densamma. På Dess befallning skyndar undertecknad att meddela hr presidenten, att, med anledning af en II. M. Fransmännens Kejsares regering gjord framställning Konungens regering förklarat sig villig att deltaga uti den konferens, som tillkännagifvits komma att sammanträda i Paris. De vänskapliga tänkesätt H. M. Konungen af Sverige och Norrige hyser för det Schweiziska edsförbundet äro en borgen för det intresse, som Han vid förekommande fall icke skall underlata att till förmån för Schweiz rättigheter lägga i dagen, och undertecknad kan derföre blott åberopa sig på sina förra meddelanden härutinnan. Undertecknad begagnar detta tillfälle Åc. e. Grefve Manderström. 0