Hvarjehanda. Spridda drag ur Garibaldis lefnad. (Ur Posttidningen.) V. Fader och dotter. — Partigängarens hustru, — Den bortrissnade blomman. — Margaretas klippa. (Forts. fr. föreg. N:o). Under de få dagar, hvitba hon med allt längre och längre mellanrum tillbragte hos sin fader, såg hon sig slutligen tvungen att intaga sängen och då mannen som vanligt en dag infann sig med handhästen, för att afhemta henne, måste han återvända från slottet utan att få henne med sig. Förgäfves hade hon uppbjudit alla sina kroppskrafter för att följa honom. Hon förmådde det icke utan sjönk kraftlös tillbaka på sin bädd. Få dagar derefter flydde hennes sköna, kraftfulla själ ur hennes icke mindre sköna men svaga kropp och full af förtviflan stod grefve Ramsberg vid sin älskade dotters dödsbädd. Stormen hade i förtid afbrutit en älsklig blomma. För att ännu i döden bevisa den, som för alltid blifvit bortryckt från honom, sin kärlek, vidtog grefven alla förberedelser till en lysande begrafning och sökte en sorglig företröelse i att sjelf ombesörja de nödiga anordningarne hirtill. Ändtligen var begrafningsdagen inne. Omkring likkistan, i hvilken den sköna dottren, iklädd en praktfull drägt hvilade, brann en dubhel rad stora vaxljus, från hvilka ett klart sken spred sig öfver den dödas bleka och infallna men ännu älskliga drag. Rundtomkring knäböjde slottets qvinliga tjenstepersonal och eftersade den dödsbön, som en midtibland dem knäböjande prest frammumlade. Men vid hufvudgärden stod grefve von Ramsberg med sammanknäppta händer och blicken oafvändt riktad på den dödas ansigte. Några dagar hade varit tillräckliga att göra hans gråa hår silfverhvita och att i hans ansigte inrista djupa skrynklor, i hvilka nu stora, heta tårar neddroppade. Hans son, hvilken också högligen älskat sin milda, kärleksfulla syster, smög sig i stum smärta smekande intill honom. På en gång blef den högtidliga tystnaden plötsligt afbruten. Dörren till rummet slogs häftigt upp och Garibaldi steg in, marmorblek som liket, men synbarligen i en feberaktig själspänning. Presten afbröt sin bön och gaf den inträdande en vredgad blick; qvinnorna sprungo förskräckta upp, grefven utsträckte liksom afvärjande handen emot honom och gossen slog ängsligt sina armar ännu fastare än förut omkring sin fader; men Garibaldi tycktes icke märka allt detta. Han gick, utan att bevärdiga de närvarande med en enda blick, fram till likkistan, lutade sig ned öfver den dödas ansigte och tryckte en kyss på hennes iskalla panna. Min var du i lifvet; min skall du också förblifva i döden! sade han derpå med dof röst och derpå tog han liket på sina armar och bar den döda, liksom han icke så lång tid förut burit den lefvande efter vigseln i den aflägsna bergskyrkan. Alldeles förstenade af förvåning och förskräckelse, blickade de närvarande efter den bortilande.