ella och moraliska krafter. Tvärtom; det nordiska konungariket har sedan denna tid framskridit på banan af en lugn, men jemn utveckling. Föreningen med Norrige har gifvit det, om också ingen fullständig, dock en betydlig ersättning för Finlands förlust. Sjelft har Sverige utomordentligen höjt sig genom sitt åkerbruks, sin handels och sin industries uppblomstrande. Ehuru dess befolkning på de sista 45 åren ökat sig med omkring 60 procent, utförer det nu spanmål i goda år, medan det förut städse måste från utlandet hemta en del af sitt behof. De båda företrädarnes visa och välsignelserika regeringar hafva lemnat åt den nuvarande konungen, Carl den femtonde, ett i sina inre förhållanden stadgadt, på alla det nationella lifvets områden florerande rike. Sveriges och Norriges befolkning kan för närvarande uppskattas till 5 millioner menniskor. Men vigten af detta måttliga antal förökas icke obetydligt genom de båda skandinaviska folkens kraftiga, tappra och intelligenta karakter och genom ett förträffligt geografiskt läge, som på cen gång erbjuder försvaret alla fördelarne af en insulär position och likväl icke utesluter ett verksamt ingripande i verldens angelägenheter. Hvilken väsendtlig betydelse Sveriges ställning äfven i våra dagar kan erhålla vid stora Europeiska förvecklingar, framgår tydligen af det orientaliska krigets diplomatiska historia. Det förenade konungarikets finanser befinna sig i den förträffligaste ordning; dess kredit är blomstrande och har ej lidit något mehn af de ledsamma minnena och ännu värre efterkänningarne af svåra financiella katastrofer. Redan nu eger den skandinaviska unionen, jemte en väl organiserad landtarmå, en aktningsvärd sjömakt, som är i stånd af stor utveckling till följd at de båda nordiska folkens naturliga hjelpkällor och sjömannaanda, enär de höra till de bästa sjömän på jorden. Slutligen får icke förgätas att Sverige utom all fråga är den andra protestantiska makten på kontinenten, såsom det äfven utom Tyskland måste kallas den mest betydande rent germaniska makt dersammastädes. Dessa sednare momenter få isynnerhet från tysk och preussisk synpunkt icke lemnas åsido. Sverige och Tyskland äro naturliga bundsförvandter, om de icke helt och hållet vilja misskänna sina närmast liggande intressen. Det gifves ingen fråga som, riktigt uppsfattad, kan föranleda tvist mellan de båda folken; deremot äro de på mera än ett håll oumbärliga för hvarandra och ömsesidigt supplera hvarandra vid sitt uppträdande. Om under de sista 12 åren detta vänskapliga förhållande blifvit grumladt genom nägra moln, så torde man få hoppas att nu på andra sidan sundet en riktigare åsigt om Sveriges ställning till Tyskland börjar bryta sig väg, såsom det redan längesedan skett i vårt fiidernesland. Vi kunde ej utan smärta se Sverige på våra motståndares sida, men hafva derföre aldrig upphört att egna vår varma sympathi åt ett tappert, högsinnadt och högt bildadt folks utmärkta egenskaper. Trots öfvergående irringar å båda nationernas sida har vår öfvertygelse fortlefvat orubbad att svenska folkets vägar måste genom sakernas eget tvång sammanfalla med Preussens och Tysklands och vi skulle derföre icke blott för dess egen skull, utan för Tysklands, med glädje se Sveriges ställning upphöjd och dess inflytande vidgadt inom Europas råd. 0.. 2