V. Fader och dotter. — Partigängarens kustru. — Den bortrissnade blomman. — Margaretas Jlippa. Grefven lemnade slottet Ramsberg, hvilket efter eldsvådan icke mera kunde bebos, och begaf sig med sin son till en annan närbelägen egendom. Här gaf han fritt lopp åt sin smärta och sin sorg öfver förlusten af sin älskade dotter. Då inträdde Margareta, efter endast några dagars frånvaro, helt oväntadt i det rum, der han befann sig, och tog stillatigande och nedslagen plats midt emot honom. Grefven, som redan uppgifvit hoppet att någonsin mera i sitt lif få återse henne, sedan han förgäfves uppbjudit allt för att upptäcka spåren efter den som med våld bortröfvat henne och att rycka henne ifrån honom, sprang upp full af hänryckning och slöt henne med innerlig, faderlig ömhet till sitt hjerta. Margareta, min goda, älskade Margareta, utropade han och glädjetårar runno utför hans kinder, ,huru har det varit dig möjligt att fly ifrån denne demon?4 Ack, min dyre fader, svarade Margareta rodnande och med en djup suck, ,han är ingen demon och jag har icke flytt ifrån honom! Icke flytt? upprepade hennes fader förundrad. ,Huru kommer det då till att jag fick den glädjen att återse dig och trycka dig till mitt fadershjerta? ;Emedan han gifvit efter för mina önskningar och mina böner och tillåtit mig att helsa på dig. — Ty skiljd från dig slocknar mitt lif snart; men äfven skiljd ifrån honom förefaller mig allting tomt och färglöst. — Det är alldeles som om min själ skulle slitas sönder och som om J båda sträfvade efter att hvar på sitt håll derur lösrycka det ena stycket efter det andra. Hvad säger du, mitt älskade barn? utropade grefven förskräckt. Är det möjligt att du icke blifver qvar hos mig, utan vill återvända till honom? ,Jag måste! sade Margareta bestämdt. ,Jag måste se honom i dag, i morgon och alla dagar, eljest dör jag! Det uppstod en långvarig tystnad, hvarunder fadren sorgset.skakade på hufvudet, liksom om han omöjligt kunde tro hvad Margareta yttrat till honom. Slutligen sade hon: ,Anledningen hvarföre jag i dag kommit hit till dig, min fader, är att jag på mina knän ville bedja dig återtaga den förbannelse som du slungade efter honom då han bortförde mig och hvars förkrossande tyngd äfven hvilar tryckande på mig. Grefven vände sig bort från henne. Det tycktes som om han, oaktadt det bevis på kärlek, som han så nyss gifvit henne, dock icke vore benägen att uppfylla denna hennes innerliga bön. Då sjönk hon ned för hans fötter och utbrast i den mest hjertslitande ton: ,Ack, min dyre fader, en kärlek och beundran som jag icke förmådde emotstå, förde mig i hans armar. — Denna passion sjuder i mina ådror. — Skall du derföre vara obeveklig? Men då han alltjemt iakttog tystnad, fortfor hon ännu enträgnare: mm f— — —