Tiggarflickan. Af författarinnan till Arfvet, Barnhusgossen m. fl. (Forts. från föreg. N:o). Fyra år voro förflutna. Ebba hade redan i tre år varit sin älskade Alfreds lyckliga maka. En bitter sorg hade visserligen under denna tid hemsökt henne: hon hade förlorat sin mor, som kort efter Ebbas bröllop lemnade det förgängliga; men huru bittert smärtan än må vara, så lemnar den dock rum för den tröst, en älskad makes deltagande och kärlek skänker oss. Clara hade alltsedan modrens dödsstund varit hos Ebba. I en bättre skola undervisad i de första grunderna till kunskaper, var hon nu vid tolf års ålder temligen skicklig, då man besinnar, att hon vid åtta år ej ens kände en bokstaf. Som Ebba sjelf icke hade blifvit mor, slöt hon sig med verklig moderskärlek till sin antagna fosterdotter, och denna älskade henne tillbaka med hela barndomskärlekens värma. Mången gång hade Alfred yttrat till sin maka: — Det var skada, då vi togo oss en skyddsling, att hon ej egde något mera intagande yttre, — ty Clara var ful och i barnaåren syntes ännu intet tecken till någon förändring i detta fall. Hon var stor till vexten för sina år och ytterst mager, med mörk fastän blek hy, svart lurfvigt hår och djupt insjunkna mörkbruna ögon.