Dunder gick, som vanligt, i spetsen och hans modige kamrater följde honom troget i spåren. Svärden ljungade som kornblixtrar om hösten, skotten dånade som vreda åskor, snön hvirflade i luften som en susande orkan, ryssarnes jemmerrop läto klagande som det stormande hafvets dyningar mot den klippiga stranden, och öfver allt detta hördes Dunders starka trumhvirflar, som en högtidlig begrafningsklocka. Så fortfor striden att rasa i fyra timmar, då den plötsligt upphörde och allt blef tyst som i en graf. Svenskarne hade segrat. Fältet låg öfversålladt med döda och ingen lefvande fiende syntes mera i grannskapet. Men segern var dyrköpt. Af de hundrade kamraterna hade icke Dunder mer än tolf qvar i lifvet. Löjtnanten och alla de öfrig: lågo i ljuf sömn på marken, ty de hade bäddat inunder sig med högar af lik. Dunder gaf de sallne en tärfylld afskedsblick och vandrade sedan till sidan af skogen, der han och kamraterna slogo sig till ro under en hängande gran. — Nu kunna vi behöfva att pusta litet, sade Dunder, i det han torkade sin svettdrypande panna med den grofva rockärmen. — Rätt taladt, min käcke kamrat! svarade en af soldaterna. — Det var en het dust, inföll en annan. — Slika har jag pröfvat många, genmälte Dunt