rigt hade min ifrågavarande bevisning längesedan varit tryckt i Gotlands Tidning, om icke dess Redacteur Herr W. Byström, som emottagit den, vägrat intaga den i det Nummer som utgass sistlidne fredag, hvaruti den ganska väl fått rum, ifall stilen i Hr C:s långa artikel litet mera hopträngts, än nu skett; men man har ett par gånger förut erfarit, att partiskhet är en af egenskaperna i Hr B:s caractör. På den framställde frågan hvad är Gud? har Hr Cramör väl icke svarat directe; men synes dock medgifva att, hvad Catechesen derom innehäller, äger sin riktighet; hvarjemte han, i G. T. N:o 16, 3 sidan 1 spalten de 9 sista raderna, medgifver att menniskan icke kan ,fullkomligen begripa Gud, och, i slutet af sin artikel, yttrar att Gud är ganska rik på både kärlek, visdom och makt. Nå — det var då ändtligen väl att Hr C. kommit så långt, att inför allmänheten erkänna detta. Han nekar väl således icke heller att Gud är första upphofvet till allt, Betraktar man naturen, så finner man snart bland djuren, vexterna, m. m., hurusom de starkare undertrycka de svagare; och detta sker i en verld, som en kärleksrik Gud danat och uppehåller. Huru kan sådant stå tillsammans med Guds kärlek? Fortsätter man betraktelsen, så kommer man under fund med att mycket godt och mycket ondt fins i denna verlden. Är nu Gud upphofvet till allt, så är han väl också upphofvet till det onda, eller huru? Men låter sådant förena sig med Guds godhet och kärlek? — eller på hvad sätt har synden tillkommit i verlden? Vid dylika betraktelser svindlar vanligt menniskoförständ; det är endast Hr C., hvilken har så dryg del af — förnuft, som förmodligen lyckas utreda dessa saker. Dock — jag glömmer att han redan medgifvit att menniskan icke kan ,fullkomligen begripa Gud. Lika obegripligt förekommer ock i skapelsen det, att, ju bättre telescoper som uppfinnas, desto flera stjernor upptäckas i hymlarymden; och, ju bättre microscoper som förfärdigas, desto flera infusionsdjur upptäckas i en vattendroppe. Hvar är då gränsen för allt detta? Då det alltså visar sig att Gud är så stor och obegriplig i skapelsen och försynen, så måste han vara lika stor och obegriplig i återlösningen och helgelsen; ty, en minskning af hans oändlighet, vore att vanhelga Gud, och kan aldrig gillas af förnuftet. Det återstår väl således för Hr C. intet annat än att alldeles förneka både återlösning och helgelse, och anse menniskan så fullkomlig att sådant icke behöfs. Men hurudan den menskliga fullkomligheten är, visar oss daglig: erfarenheten. Slutligen tillstår jag att jag nog vidlyftigt kommit att orda i ämnen, som egentligen icke tillhöra mig; men jag har ansett för hvarje christens pligt att uppträda mot irrläror, och torde äfven framdeles, med Guds bistånd (ty derförutan förmår menniskan intet), få för allmänheten visa den uselhet som ligger i fritänkares, baptisters och andra sådana religionssecters åtskilliga lärosatser, isall min tid tilläter. L-—e. — — HAOIOOA. OASUOÖaa