kunna vi fatta att lärare och ungdom vid läroverkens examina och högtider vanligen så litet uppmuntras af föräldrarnas närvaro, hvartill man dock ofta och så varmt uppmanat. Kanske har man till dessa högtider ej nog lifligt kallat allmänhet? Men, man tycker med skäl att något hvar af egen känsla och medborgerligt samvete skulle dragas till dessa samhällets så vigtiga förhandlingar och fester. Må man ej. mot våra här föreslagna sällskapliga nöjen invända, att ett sådant orerande ej skulle bli njutbart för societeten, ja trakigt, och att det skulle störa familjens vanliga lugn och stilla nöjen; vi tro ej så illa om vår allmänhet: tvertom, då dessa föredrag eller berättelser (alltid först gillade inom det enskilta sällskapet) hölles af bildade personer och i popnlär anda en gång i veckan eller en gång i månaden af de särskilta gillena och vanligen om Fäderneslandets och vårt samhälles angelägenheter eller intressantaste tanke-föremål, så tro vi verkligen att detta förslag ej är omöjligt, utan skulle, verkstäldt, både upplifva och bilda så väl samhället som familjen, dit man från aftonens litterära nöje kunde bära hem med sig mången ädel tanke och mången uppfriskande hågkomst. Till en omvexling med andra sällskapsoch familj-nöjen, helst under de långa höstoch vinter-qvällarna, tycka vi, att man åtminstone någongång skulle kunna trifvas med dessa här föreslagna afton-underhållningar eller soircer. Och hvarföre kunde man ej också bilda ett sällskap som kallade sig Småstads-poöternas skrå eller Bellmans-gillet eller Såny-Bröderna, o. 8. v., der bara glädje och lustighet skulle få herrska? Intet ondt se vi heller deruti om våra damer under dessa aftonnöjen medhade sina handarbeten och att allt sedan slutades med en kopp the och en liten oskyldig tripp till fägnad för den vuxna ungdomen. — Och ville man någongång för ett godt ändamål åstadkomma ett sammanskott, så skulle man med några skillingars entree till dessa möten mycket lätt vinna medel dertill. Vi äro så barnsliga att vi tro på mensklighetens utveckling till ett bättre, äfven med små medel, hvilka också enligt Guds godhet alltid ligga till hands för alla samhälls-vänliga menniskor, som ej misströsta om välsignelsen af en redlig vilja och förenade krafter. Derföre hoppas vi säkert, att, — om en tillfällig domning i något afseende träffat samhället —, nog lifs-kraft och fosterlands-kärlek finnes åtminstone hos dess lärde, dess talanger och förmän i alla klasser, att dessa med lämpliga och oskyldiga medel må kunna häfva det onda och rycka hela samhället med sig till förbättring och ett ädlare samlif genom verkställande i någon mån af t. ex. detta dälmenta förslag; och vi helsa med fosterlandsvarm glädje det sällskap eller den samhälls-corps, som först inom sig bildar ett brödraskap (ungefär på det sätt och med det syfte som vi här vågat föreslå), under liflig förhoppning att ett sådant patriotiskt försök skulle framkalla flera andra dylika föreningar, hvilka alla tillsammantagna skulle kraftigt verka till hela samhällets föryngring och helsa. S. .. .—cTwtt F