KUNG OSCAR och SKOGVAKTAREN. Pennritning af Pehr Thomasson. (Forts. fr. föreg. N:0.) När de framkommo till sin bestämmelseort, slogos de stora dubbeldörrarna upp på vid gafvel, och baronen anmälde med hög röst de fremmande, som blefvo småningom framknuff: ide ända till midten af salen. Bländad af den grannlåt som skimrade från alla sidor, stod Svenson likasom fastnaglad och stirrade med förundran på all den herrlighet han såg. — Ilvad har du att anföra? — sporde Prinsen med sin skarpaste röst. Svenson stod stum cen längre stund, men slutligen fattade han mod och svarade: — Just ingenting att börja med, för herrarne ska veta och begripa att jag är likasom litet bortkommen; men det tar sig val, sa pågen om skrikandet . . . Nog visste jag det var stort med de store; men aldrig trodde jag det var så okristliga stort ändå. Här är ju så grannt som i sjelfvaste himmelrike, skulle jag tro. — Sig genast ditt ärende, ty vi hafva icke tid att uppehålla oss vid några biomständigheter, — återtog Prinsen med samma skärpa 1 rösten. — Ber mjukast om förlåtelse, herr Prins! Mitt ärende är så godt att tiga med, skulle Jag tro. Men det ska jag säga rent ut, eftersom jag får