kunna fägnas at sådant tro vi äter, att vår societet är allt för litet bildad. Nej, nej; det onda, denna umgångets tomhet, afhjelpes ej alltid för tillfället ens af punschen, den höglärda qvartetten eller dansen, ty äfven detta sednare älskvärda nöje har ju ock blifvit smittadt af vår tids allmänna stelhet. Till sällskapets lifvande återstår då ej annat än kort-spelet! Att gubbar och vördiga matronor tumma kortlapparna må då vara, någongång, men att de, som stå i spetsen för samhället och som väl borde hv mycket annat att tänka på och roa sig med, dermed förnöta 365 qvällar af året, är ömkeligt och visar en gruflig själens fattigdom; och det är en fasa att se ungdom, ja barn redan vara ifriga kort-spelare. Men stundom är societeten verkligen så surmulen och torr, att äfven den bästa gerna räddar sig till ett spelbord. Om det så är med söllskaps-lifvet — och det är verkligen så rätt ofta —, är det då ej ömkligt, ja löjligt? ty man vet ganska väl att inom alla samhälls-klasser finnas personer och förmågor, som efterhand skulle kunna höja umgängestonen och införa trefnad och glädje i sällskapslifvet. Men dessa måste först också ega förmågan att inse detta onda och hafva mod att försöka ändra det. Hvarifrån skall då sällskapslifvets föryngrings-kraft komma? Vänten i detta som i andra fall (här eller annorstädes) alldrig någon hjelp af dessa stor-taliga liberale, dessa g. k. ,folk-vänner, dessa ,starka andar, som, hafvande sitt Fädernesland blott bland ideal-dimmorna af en ofruktbar lärdom, förkasta alla enkla medel till mensklighetens förädling, hvilka vilja uppfostra folken genom revolutionen, hvilka säga sig vara mycket varma för samfunds-förbättringar i — Amerika, Polen, Madagaskar, men som ej hafva mycken vilja för det samhälle de bo uti, och göra föga för det land som födt dem eller för familjerna och samfunds-utvecklingen derstädes, utan knyta näfven i byx-säcken och med sina små sjäis-fränder grina i mjugg åt hvar och en som vill något för sina medmenniskor. Skall då alldrig den beprisade höga bildningen på nägot sätt komma den stora allmänheten till godo; skall man då alldrig gifva något för allt det myckna goda man fått eller tagit? — Vetenskapens och andans stora strider för sanningen af hennes rätte, högtbegåfvade målsmän äro alltid värda sin lager. — Vänten ej heller någon hjelp af dessa lyckans guld-gossar, som si eller så, med ett ord engång kommit i besittning af en god plats i samhället, och sålunda af maklighet eller räddsla städse blott vilja sitta i orubbadt bo och äro de afgjordaste vänner af det bestående, om detta ock är alldrig så uselt. Och vänten aldraminst någon hjelp häruti af dessa nyttans oblyge tjenare, som hvarken förstå eller värdera samhälls-inrättningen (för hvilken ,affär de skulle anse för en dumhet att offra ett öre), och som, utan all ande, natt och dag i stad och land, kring sjö och strand, knoga för sin enskilta vinning: vänten ingen hjelp till samhällets lyfming af alla dessa. — Men, då folket dock i grunden är godt och ädelt, låtom oss då ej förtvifla, utan låtom oss fly från de svaga enskiltheterna till det stora allmänna, högre, summariska förnuft som är samhälls-grund och räddning och såväl må finnas inom stats-corporationerna, embets-verken, föreningarna af alla slag, som, med bildade förmän i spetsen, både böra, vilja och kunna verka någon ädel och uppfriskande utveckling Ar 3 4. FAI 1 — As — — 2 AA om — — 2